Arkeologi och byggnadsvård i Östergötland

Lördagen den 4 maj 2019 är det åter dags för museets evenemang Öna i körsbärsblom. Då har vi en massa olika aktiviteter ute på Öna i Nykil och vi kommer också att på allvar lansera våra digitala vandringar på Öna – där du kan få en guidning på plats i din mobiltelefon. En som inte fick någon plats i våra vandringar var Maja Månsdotter så henne tänkte jag berätta om här och någon kanske passar på att leta sig bort till Majlyckan.

Ekonomiska kartan från 1948 med platsen för husgrunden markerad.

Kulturreservatet Öna i Nykils socken ligger långt borta från den rika slättbygden med de bördiga jordarna. Här är jorden mager och stenig. Här fanns det inga stora åkrar. Än idag kan vi se spåren efter önabornas slit på de små och utspridda åkerlapparna. Flera gamla namn på åkerlyckorna finns bevarade. Här kan vi gå en tur förbi åkerlyckor som Kalvkätten, Ljunglyckan och Brödkakan.

På väg tillbaka till Öna efter ett besök vid Majlyckan.

Om man följer stigen söderut från gårdsbebyggelsen, uppför backen, förbi gamla åkrar, genom hagmarken och ut på utmarken, då kommer man efter drygt 300 meter fram till en gammal åkerlycka som kallas Majlyckan. I kanten mellan åkern och skogen, med ryggen mot en bergknalle, finns en husgrund. Den syns som en rektangulär upphöjning intill åkern. Mot norrväggen, intill berget, finns en stenhög – resterna efter en spismur. Här finns också en liten jordkällare där taket för länge sedan rasat in.

Husgrunden och spismursröset syns bredvid bergknallen.

Vem har bott i stugan, eldat i spisen och förvarat mat i jordkällaren? Fanns det kanske en Maja som bodde vid Majlyckan?

Kanske kallas platsen så efter Maja Månsdotter. Hon var dotter till Måns Bengtsson och Ingrid Persdotter som bodde i den grå gården på Öna under senare delen av 1700-talet. Maja föddes 1748 och växte upp i ett hem som slets itu av föräldrarnas ständiga och våldsamma gräl. Måns hotade och misshandlade både fru och barn. Det gick så långt att såväl kyrkoherden, som häradsrätten och domkapitlet försökte lugna ner situationen.

När Maja var 20 år gammal gifte hon sig med den jämnårige Jonas Carlsson från Brånhult. Han var salpetersjudare, ett slitsamt och smutsigt arbete. Salpetersjudarna kallades lite föraktfullt ”pissegubbar” när de reste runt mellan gårdarna och grävde upp den urinindränkta jorden under ladugårdarnas golv. Troligen blev han torpare när han skaffade familj.

Maja och Jonas fick fyra söner - Johan, Carl, Per och Abraham. När yngste sonen föds 1787 är familjen torpare och bor i Krankebostugan men senast 1789 har de flyttat till Öna. I husförhörslängden noteras särskilt att de bor på ”Öna på Dockebo ägor i en stuga”. Någon motsvarande notering finns inte för de övriga familjerna som bor på Öna. Noteringen kan bero på att de inte hade någon egen mark att bruka på Öna. Några år senare dör Jonas av lunginflammation, bara 48 år gammal.

Husförhörslängden från 1790 i Nykils socken .Foto ArkivDigital.

Maja bor kvar på Öna som inhyses efter Jonas död och där stannar hon resten av sitt liv. Hon var fattig och vid sockenstämman år 1801 beslutar man att hon ska få två kappar (det motsvarar drygt 9 liter) råg ur fattigmagasinet. Det var nog inte hon som odlade på åkern intill stugan. Majlyckan hörde sannolikt till den grå gården på Öna som hennes bror brukade. I februari 1824 dör Maja Månsdotter av feber, 76 år gammal.

Kan det vara Majas stuga vi ser spår efter i kanten av åkerlyckan ute i skogen vid Öna? Det är nog en fråga som vi aldrig kommer att få något säkert svar på. Kanske skulle vi kunna komma lite närmare ett svar om vi undersöker husgrunden och om vi i så fall kan hitta några fynd som passar in i den tiden då Maja bodde på Öna, d v s 1789-1824. I nuläget är dock inga sådana undersökningar planerade men kanske de blir av nån gång i framtiden.

Väl mött på Öna

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Långt ute på en skogrik udde, som sträcker sig från Sommens södra strand och norrut, finns lämningar efter en gammal gård. Byn Malexander med sin kyrka kan anas på andra sidan vattnet. Gården på udden ägdes på 1300-talet av en storman – drotsen, lagmannen och riksrådet Knut Jonsson av Aspenäsätten. Där tillbringade Birgitta Birgersdotter – som senare blir den heliga Birgitta – ett par år hos sin moster Katarina och hennes make. På gårdstunet finns en brunn som kallas Birgittas källa.

Stigen slingar sig fram till den gamla gårdsplatsen.

Birgitta Birgersdotter föddes i Uppland ca år 1303. När hon var 11 år avled hennes mor. Birgitta och systern Katarina fick då flytta till mostern Katarina Bengtsdotter på Aspenäs. Några av Birgittas uppenbarelser är knutna till tiden på Aspenäs. Ett par år senare, när Birgitta var 13 år, giftes hon bort med den några år äldre Ulf Gudmarson och flyttade som nygift till Ulvåsa.

Lämningarna efter den medeltida gården Aspenäs ligger på en avsats i en sydvästsluttning en liten bit från Sommens strand. I det område där den medeltida gården låg finns idag elva synliga husgrunder, en källargrop och en stensatt brunn. Det är inte säkert att alla husen är samtida men det bör ha varit en välbärgad gård, Knut Jonssons sätesgård ute på Aspenäset. I utkanten av gårdsbebyggelsen finns lämningarna efter minst två smedjor. Runt gårdens bebyggelse finns stora områden med gammal åker- och ängsmark. Idag skuggas husgrunder, röjningsrösen och åkerhak av en lövskog med hasselsnår och stora ekar.

Fikapaus på Aspenäs

År 2003 firades Birgittajubileet med olika aktiviteter runt om i Sverige. Inför jubileet utfördes en arkeologisk undersökning på Aspenäs. Kunde det finnas spår från den tid då Birgitta levde där, det vill säga 1300-talets första hälft? Under ett par soliga och varma höstveckor undersöktes en av husgrunderna på den medeltida gården.

Stengrunden till den medeltida smedjan

Byggnaden, som låg i utkanten av gårdstunet och bestod av en ram av syllstenar, var 12x5 m stor. Den var placerad på en uppbyggd terrass i sluttningen. Den visade sig visade sig vara en smedja. I smedjans södra hörn, under en stor ek, fanns resterna av smedjans ässja med skärvig och skörbränd sten, slaggklumpar, bränd lera och kraftiga kollager. Byggnaden har varit uppdelad i två rum. I det ena har ässjan funnits medan det andra kan ha fungerat som ett förvaringsrum där smeden förvarat färdigsmidda föremål, sådant som skulle lagas och kanske en del redskap.

Ryktskrapa

Flest föremål hittades i förvaringsrummet. Där fanns sådant som man kan förvänta sig i en smedja såsom enklare järnföremål; hästskosömmar, broddar, tenar, spikar, nitar och märlor. Dessutom fanns där knivblad, en skära, några beslag och ett spänne. Det mesta är föremål som kan ha tillverkats i smedjan på Aspenäs. Det fanns dessutom några föremål som stod ut från mängden. Till dessa hör en mungiga och en ryktskrapa. Ett riktigt udda fynd i smedjan var en glättsten av glas. Glättstenar var forna tiders strykjärn som användes för att platta till och glätta linnetyger.

Mungiga

Smedjan kunde dateras med hjälp av de föremål vi hittade till 1200-1300-talen. Sannolikt fanns smedjan på platsen när Birgitta vistades där. Senare flyttas smidesverksamheten till ett läge lite längre bort från de övriga gårdshusen. Än idag kan vi vandra runt på det gårdstun där flickan Birgitta lekte med sin syster, sprang ärenden åt sin moster och kanske träffade sin blivande make för första gången. Kanske var det någon av systrarna, Birgitta eller Katarina, som tappade bort glättstenen i smedjan.

Glättsten av glas

Vi kanske ses på Knut Jonssons sätesgård i sommar

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

I april 2018 gjorde museet en kort grävning i Källstad utanför Vadstena inför en utbyggnad av ett bostadshus. Man har tidigare känt till att det på platsen finns ett gravfält. Redan på 1960-talet påträffades skelett här när man grävde grunden till nuvarande byggnad. Vår undersökning började med att ungefär en meter tjocka rivningsmassor från ett tidigare hus grävdes bort. Redan här dök de första benbitarna upp. Det var tydligt att en av dem var ett skalltaksfragment av människa. Men eftersom de här bitarna hittades i omrörda jordlager var det svårt att veta exakt varifrån de kom. Men att de kom från gravar stod helt klart.

Skalltak, Fnr 1, fotograferat i fält.

Men så i botten av schaktet, på ungefär en meters djup så framkom en rund fläck, A1, ca 2 m i diameter, med stenar och lite grusigare och sotigare/mylligare jord än den omgivande, ljusare sanden. Snart upptäcktes benbitar även här, men de var inte obrända som benen som hittades i fyllnadsmassorna utan de här var brända. Det blev också tydligt att vi här var nere på en nivå som inte hade påverkats av några sentida hus, utan de här fynden låg där de en gång lagts ner.

Den runda fläcken A1 visade sig vara en brandgrav.

Benbitarna analyserades därefter av en osteolog (benexpert). Redan under utgrävningen misstänkte vi att även den runda fläcken med de brända benen kunde vara en grav, en s.k. brandgrav. Dessa misstankar besannades vid benanalysen. Förutom ben från människa fanns här även ben från hund, häst, nötkreatur samt får/get. I samband med genomgången av benen påträffades dessutom två fragment av benkammar (möjligen tillhörande en och samma kam). Dessa kan med stor sannolikhet bestämmas till en typ som var vanlig under 800-talet och början av 900-talet e.Kr., dvs. vikingatid. Denna datering stämmer bra överens med den C14-datering som gjordes på träkol från brandgraven, 770-970 e.Kr.

Två fragment av benkam.

Nu är rapporten från undersökningen klar och finns att läsa på museets hemsida.

Anders Olofsson
arkeolog

I augusti 2018 gjorde museet en förundersökning på och runt en åkerholme vid Stora Vänge öster om Linköping. ”Huvudnumret” på grävningen var en av två skärvstenshögar uppe på åkerholmen. Skärvstenshögar är en lite gåtfull typ av fornlämningar. Å ena sidan kan de liknas vid forntida avskrädeshögar fulla med skörbrända och skärviga stenar, kol/sot och ibland föremål som malstenar, keramik, djurben m.m. Stenarna kan vara kokstenar, dvs. stenar från eldstäder och kokgropar som blivit sönderbrända och uttjänta och slängts på en avfallshög. Å andra sidan verkar skärvstenshögarna ibland vara omsorgsfullt anlagda med inre konstruktioner som exempelvis större stenar lagda i cirklar och/eller med en yttre begränsande ring av större stenar, en s.k. kantkedja. Det finns teorier om att skärvstenen ibland har producerats i rituellt syfte, kanske har man eldat och bränt stenen direkt på högen. Ibland har man påträffat människoben i högarna. Skärvstenshögarna dateras vanligen till bronsålder (1800-500 f.Kr.), men ibland är de från äldre järnålder (500 f.Kr.-400 e.Kr.).

Vid den här grävningen koncentrerade vi oss på en ”tårtbit” som motsvarade ungefär en fjärdedel av den något ovala skärvstenshögen. Ett mäktigt lager med kol-/sotblandad mylla samt rikligt med skärvsten framkom. Högen visade sig vara försedd med både en inre stenring av kraftiga stenar och en yttre kantkedja. Ett mindre antal obrända ben, varav en djurtand, påträffades. Tanden samt åtminstone ett av de övriga benen kommer från nötkreatur. Högen daterades med två C14-dateringar till ca 1520-1210 f.Kr., dvs. äldre bronsålder.

Skärvstenshögen under utgrävning.

Skärvstenshögen i genomskärning.

I uppdraget från Länsstyrelsen ingick även att gräva sökschakt runt omkring skärvstenshögarna uppe på åkerholmen, samt runt åkerholmen ute i åkern. Ungefär 6 m norr om den undersökta skärvstenshögen hittade vi en eldstad. Även den daterades till äldre bronsålder, ca 1620-1450 f.Kr.

Den västra delen av åkerholmen bestod av berghällar. Två skålgropar (även kallade älvkvarnar) påträffades på hällen i partiet mellan de två skärvstenshögarna. Skålgropar är en slags hällristningar i form av inknackade gropar i berget. I det här fallet var de ganska vittrade och otydliga, ca 5 cm i diameter och ca 0,5 cm djupa. Skålgroparnas typiska datering är bronsålder, även om de i vissa fall kan vara både äldre och yngre. Den vanligaste tolkningen är att de har använts i fruktbarhetsriter av olika slag. De passar väldigt bra in i bronsåldersmiljön i Vänge.

Vi hittade även spår av människor från något senare tider. Nere på åkern, snett nedanför skärvstenshögarna, grävde vi fram en eldstad från romersk järnålder. Eldstaden fick en C14-datering till ca 0-140 e.Kr.

Nu är rapporten klar och finns att läsa på museets hemsida.

Anders Olofsson

arkeolog

I fredags (2019-11-22) gick Kulturarvsdagen Östergötland av stapeln och två av oss byggnadsantikvarier tillsammans med Emma Karlsson, arkeolog, höll i stadsvisningar inför deltagarna. Tema för dagen var hållbar stadsplanering.

Maria Klint pratade om kyrkomiljön kring domkyrkan, Klara Johansson om kvarteret Eddan och Emma kring Hospitalstorget- alltså lite smått och gott och lite gammalt och nytt, och också det som gör en stad så levande och intressant.

Läs mer om Kulturarvsdagen här
eller på facebook där bilderna är hämtade ifrån.

Vi tackar för visat intresse och hoppas på fler stadsvisningar inom kort.
Nedan kommer ett urval av bilder från dagen.

//Byggnadsantikvarie Maria Klint

Maria berättar om byggnaderna kring domkyrkan

Kvarteret Eddan, ett nytt inslag i stadsmiljön

Klara visar bilder över kvarteret

Emma berättar om grävningen vid Hostpitalstorget och Maria Fredin, projektledare vid stadsutvecklingskontoret, kompletterade med info om den nutida planeringen av torget.

När en kyrka har fått tillstånd till ändring från Länsstyrelsen, enligt Kulturmiljölagen 4e kap, villkorar även länsstyrelsen att en antikvarie ska följa renoveringsprocessen.

Nu är takarbetet på Landeryd kyrka klart. Här är det tegeltaket som bytts under hösten.
Tidigare låg här ett tegeltak från -77 men som legat ostabilt och behövde bytas ut.
Jag har följt processen från start-mål, kan man förenklat säga och dokumenterar slutligen åtgärderna i en rapport.

Taket var tidigare klätt med takspån.
1917 kläddes taket med tegel första gången för att 60 år senare (1977) bytas igen.
Nu, 2019 är det alltså tredje gången gillt!

Maria Klint
Byggnadsantikvarie

Landeryd kyrka, 1935. Taktegel från 1917. Östergötlands museums arkiv.

Landeryd kyrka, inför åtgärd. Taktegel från 1977.

Landeryd kyrka, under pågående arbete. September 2019.

Landeryd kyrka, efter åtgärd. December 2019.

Nytt år, nytt decennium och ny layout.
Vi hoppas att ni hänger med oss på våra uppdrag under 2020 också!

God fortsättning önskar vi på avdelningen för Arkeologi och byggnadsvård
på Östergötlands museum

Bildresultat för östergötlands museum"

Helt plötsligt är det ett nytt år igen och nu sitter vi här, både arkeologer och byggnadsantikvarier och planerar för vårens arbeten samtidigt som vi avslutar förra årets olika projekt. Bland projekten finns också guidningar och fornvandringar.

Ett par veckor före jul blev det klart att vi fick i uppdrag från Länsstyrelsen Östergötland att genomföra Natur- och kulturguidningar i länet. Det blev några intensiva dagar före julledigheten då vi valde ut de platser som vi vill visa och satte samman ett program. Programmet kommer att finnas med i den folder med Natur- och kulturguidningar som länsstyrelsen i samarbete med bl a länets kommuner ger ut varje år.

Till våren kan ni följa med en arkeolog och en naturguide till femton olika platser som ingår bland länsstyrelsens fornvårdsobjekt. Vi kommer att berätta om fornlämningarna, landskapet runt om, naturen på platsen och kanske en och annan fågel. Det blir en blandning av olika sorters fornlämningar. På programmet står en gruva, flera gravfält och boplatser, en fornborg, en vikingatida försvarsvall, hällristningar, hålvägar och en kyrkoruin. Vi har försökt sprida guidningarna i länet så det blir besök i de flesta av länets kommuner.

Men det är inte bara Natur- och kulturguidningar på programmet. Vi kommer också att fortsätta med att visa några av Östergötlands gömda och glömda platser. Det är platser som vi berättat om i magasinet Hardu varit här? som museet gav ut för några år sedan. Vi planerar dessutom att visa några av de platser som finns med vår senaste årsbok Det mörka Östergötland – när sägnerna möter källorna som kom ut i slutet av november förra året.

Låter det spännande? Det tycker vi också. Guidningarna kommer att starta i mitten av april så håll utkik på museets hemsida, där de kommer att presenteras om ungefär en månad.

Planering pågår för fullt!

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Nu är det dags för Broap storgård i Nykil att få sig ett ansiktslyft.

Länsstyrelsen i Östergötland har beviljat bidrag till kulturhistoriska miljöer
för timmerlagningar på Broarp storgård och arbetet startar igång nu i januari.

Ett av villkoren för bidrag är att arbetet följs av en antikvarisk medverkan.

Det är något vi byggnadsantikvarier på Östergötlands museum arbetar med. Vi följer då arbetet och lämnar anvisningar, deltar i byggmöten och besiktigar och sammanställer förändringen i en rapport. Till detta har vi också tät kontakt med beställare och hantverkare och är lyhörda när det gäller förändringar som kan tillkomma under arbetets gång.

Det är spännande att följa en förändring på nära håll. Ingen har kanske tittat bakom panelen på 50 år, hur är skicket där? Hur kommer byggnaden reagera när syllen nu ska bytas.. Är huset flyttat från annan plats så som det ser ut på kartorna..Var växte virket som använts..?

Det kan vara många frågor som dyker upp och allt får vi inte svar på.

Men kanske kommer vi lite närmare svaren tillsammans med skickliga hantverkare och ägare.

Mer om just bidrag för värdefull kulturmiljö finns på länsstyrelsernas hemsida.
Länsstyrelsen i Östergötland; bidrag till kulturhistoriska miljöer

//Maria Klint
Byggnadsantikvarie

Panel och timmer ska bytas till våren 2020.

Sättningar har lett till att timmer hamnat ur läge.

I mars 2020 påbörjas arbetet med att bygga om Rådhustorget i Vadstena. Torget nya gestaltning ska vara klar hösten 2021. Arbetet utförs av Peab på uppdrag av Vadstena kommun. Rådhustorget ligger inom det medeltida stadsområdet. Därför utför museet arkeologer undersökningar samtidigt som de olika markingreppen görs.

Torgets ålder och utseende

Rådhustorget är stadens enda torg under medeltiden. De tidigaste skriftliga beläggen för torget är från början av 1400-talet. Kartor från 1600-talet visar att torget hade ungefär samma utbredning då som nu. Den största skillnaden består i att torgets sydvästra del (entrén till Coop och byggnaden för restaurang Vasa), fram till 1800-talet, bestod av tomtmark. Ytterligare en skillnad i gatunätet i anslutning till torget är att det sistnämnda kvarteret (sydost om torget) var uppdelat i tre tomtblock åtskilda av mindre gränder. Enligt äldre kartor ska en brunn ha legat på torget.

Utsnitt av 1705 års karta över Vadstena. Rådhustorget kallades då för Gamla torget.

Salubodar av trä

Enligt medeltida handlingar framgår också att klostret ägde salubodar kring Rådhustorget. Bodarna ska ha varit uppförda av trä. Enligt en källa från 1447 fanns då fyra bodar på Rådhustorgets södra sida. Ett par av dem hade nedfällbara bodluckor. Bodarna ska ha varit cirka 4,8 m långa och 3,6 m breda.

Foto: Medeltidsmuseet.

Stenbyggnader

Intill torget ligger stadens rådhus. Byggnaden består av tre byggnadskroppar där den äldsta delen ska vara från 1400-talets andra hälft. Innan Rådhuset uppfördes ska det ha funnits sex bodar på den sidan av torget. Inom kvarteret nordväst om torget (bakom Apoteket) finns idag två medeltida stenbyggnader varav en gränsar mot torgytan. På tomterna sydost om torgets (Coop-sidan) ska fyra stenhus från 1500-talet ha legat. Så sent som 1937 revs det sista av dessa hus.

Rådhustorget kring sekelskiftet 1900. Foto: Östergötlands museum.

Vad kan vi hitta?

Omgestaltningen av torget kommer innebära en rad olika markingrepp, exempelvis schakt för ledningar, planteringsgropar och dränering av fastigheter.

Vi förväntar oss spår efter:

- ytbeläggningar (markytor) av torget, gator och gränder

- handel och hantverk (metall, läder, ben),

- tomtgränser

- byggnader, avfall, gårdsplaner

- lämningar från tiden före stadens tillkomst

Vad vill vi veta?

I samband med alla arkeologiska undersökningar ställs en rad frågeställningar upp. Här är några exempel på frågor vi vill försöka svara på med hjälp av undersökningarna:

- När och hur tillkommer torget?

- Kan spår efter handeln på torget identifieras?

- Viken typ av hantverk har bedrivits?

- Hur ser bebyggelsen ut inom tomtmark?

- Hur har platsen nyttjas under före stadens tillkomst?

- Hur har miljön sett ut på platsen före stadens tillkomst?

Fortsättning följer...

Vi försöker lägga ut kontinuerlig information om våra undersökningar på Facebook-sida Arkeologi och Byggnadsvård på Östergötlands museum.

Emma Karlsson
Arkeolog

Livet är ganska underligt i dessa dagar (veckor och månader) då viruset covid-19 härjar i vår värld. Inget är sig likt trots att vi i Sverige inte har stängt ner landet lika mycket som man gjort i många andra länder. Vi läser dagligen om dödsfall och konkurser. Runt om oss står en lukt av handsprit och vi övar ständigt på att hålla avstånd till både kända och okända.

Mitt i allt detta planerar vi på museet Natur- och kulturguidningar tillsammans med Länsstyrelsen Östergötland. Kan vi genomföra dem som vi har tänkt? Kommer de alls att bli av? Svaret just nu är: Ja, de blir av men vi följer de begränsningar som Folkhälsomyndigheten satt upp. I skrivande stund är det maximalt 50 personer i samma grupp och att det ska vara möjligt att hålla avstånd. Vi tar hjälp av naturen på de platser vi besöker och givetvis tar vi också hjälp av tekniken – med högtalare på guiderna kan publiken stå mera utspridd.

Här syns vallen vid gården Hageby.

Årets första Natur- och kulturguidning går av stapeln på onsdag kväll (29/4-2020) klockan 18.00. Då besöker vi Götavirke vid Västra Husby. Där kommer naturguiden Lars Frölich att berätta om naturen i området medan jag berättar om områdets spännande och närmast unika fornlämningar.

Götavirke är en gammal försvarsvall från vikingatiden som sträcker sig mellan sjöarna Asplången och Lillsjön. Den slingrar sig fram i terrängen med många avbrott skapade av senare generationers byggande och grävande. Många forskare har funderat över vallen. Vem byggde den? När och varför?

Vallen var en gång ungefär 3,5 kilometer lång. I dag är den borta på många ställen där man odlat, tagit grus eller byggt hus, vägar och en golfbana. Där den är som tydligast syns den som en jordvall, men då den byggdes på vikingatiden (800-1050 e Kr) kan den ha varit försedd med en palissad på krönet och en vallgrav på östra sidan av vallen.

Bygget av vallen måste ha krävt en stor arbetsinsats. Men vem styrde området och beordrade vallbygget? Det har vi faktiskt ingen aning om men många har spekulerat. Vallen har jämförts med Danavirke som byggdes i gränsen mellan Danmark och Frankerriket på 800-talet. Götavirke kan också jämföras med Offa’s Dyke, en vall och vallgrav som bildade gräns mellan England och Wales.

Parallellt med Götavirke, cirka 2 kilometer längre västerut, löper Tvärdalavallen. Den är inte lika imponerande som Götavirke men kan följas på en 1,7 kilometer lång sträcka från Hällerstadsjön och norrut. Kanske har den varit ännu längre. Kan den vara samtida med Götavirke eller är det en äldre försvarslinje?

Götavirke (gul markering) och Tvärdalavallen, samt en fornborg (lila markering)

utlagda på Häradskartan från 1868-77.

Följ med ut på guidningen men glöm inte att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

Vägbeskrivning:
I Västra Husby sväng mot Ö Ryd. Följ vägen i ca 1,8 km och sväng därefter till höger vid skylten "Försvarsvallen Göta virke". Det kan vara trångt på parkeringen så kom gärna på cykel.

Koordinater:
58°28'27.6"N 16°10'5.1"E

I en hage hundra meter sydväst om landsvägen mellan Skänninge och Vadstena finns ett gravfält från yngre järnålder. Det ligger vid en gammal vägsträckning som syns som en hålväg tvärs över gravfältet (RAÄ Fivelstad 10:1-2). Så här på våren, när träden börjar få blad och backsipporna blommar på gravfältet, är det den allra finaste tiden för ett besök på platsen.

Gravarna på gravfältet är från yngre järnålder och de är mellan 1 000 och 1 600 år gamla. Här finns 44 fornlämningar. De som syns tydligast och som ger gravfältet dess karaktär är de sexton högarna. Men här finns också stensättningar, domarringar och resta stenar.

Troligen har gravfältet varit större en gång i tiden men århundraden av odling har naggat det i kanterna. Här finns flera gravhögar och stensättningar som har skadats av gammal odling. Dessutom har hålvägen som passerar genom gravfältet skadat några av högarna. Att hålvägen faktiskt skadar synliga gravar kan tyda på att den tillkommit efter att man slutat använda gravfältet som begravningsplats.

Hålvägen kan följas på en 50 meter lång sträcka, tvärs över gravfältet. Den löper i öst-västlig riktning och försvinner där hagmarken övergår i plöjd åkermark. Men vart ledde den? Kanske var det en genväg mellan Risberga och Hilltorp eller Tråstad. Kanske har vägen en gång lett ända till Klosterstad. Kanske var det bara en kort vägstump mellan olika åkergärden och hagar.

Det finns flera andra hålvägar i närheten men ingen av dessa kan med kopplas samman med vägstumpen över gravfältet. På andra sidan landsvägen, ungefär 600 m rakt in från vägen, finns ett hålvägsystem som består av nio hålvägar med en sammanlagd längd på över 900 meter (RAÄ Fivelstad 20:1). Där finns både parallella och korsande hålvägar. Dessa återfinns som vägar eller stigar på historiska kartor från 1700-och 1800-talen.

På en ägomätning över Risberga från år 1711 (Lantmäteristyrelsens arkiv akt D21-10:1) syns korsande

vägar i kartans övre högra del. Dessa har ungefär samma placering som de hålvägar som finns

registrerade i fornminnesregistret.

Det är svårt att datera hålvägar. De bildas där människor och djur ofta färdas så att marken nöts ner och till slut blir som ett dike. När hålvägen blivit för djup eller på annat sätt obekväm, gick man bredvid den och på så sätt bildades en ny, parallell, hålväg. Hålvägarna kan vara urgamla men det bildas fortfarande nya hålvägar där människor och djur ofta går.

Även på den häradsekonomiska kartan från 1868-77 (Rikets allmänna kartverk blad Orlunda J112-44-5)

finns vägar eller stigar markerade i skogen nordöst om landsvägen.

Nu på tisdag kväll (5 maj 2020, kl 18.00) kan ni följa med länsstyrelsens naturguide Lars Frölich och mig på en natur- och kulturguidning på gravfältet och längs hålvägen. Guidningen är ett samarbete mellan Östergötlands museum och Länsstyrelsen Östergötland och den är gratis.

Väl mött
Ann-Charlott Feldt
arkeolog

Vägbeskrivning: Åk väg 206 mellan Vadstena och Skänninge. Vid guidningstillfället har vi fått lov att parkera vid Westrins Mekaniska, ca 1,6 km söder om Fivelstads kyrka. Koordinater: WGS84 58°25'49.5"N 15°1'0.5"E

Imorgon kväll (tisdag 12 maj 2020, kl 18.00) är det dags för ett besök i det mörka Östergötland. Just det var titeln på museets senaste årsbok, Det mörka Östergötland – när sägnerna möter källorna, som utkom i december förra året. Där presenterade vi sexton olika platser med kusliga eller mörka historier. I år besöker vi några vi dem och berättar om trolltyg, hemska mord, tragiska händelser och osaliga andar. Nu är det dags att umgås med rået på Lunds backe i Vallerstads socken.

Lunds backe är en markant åsrygg ca 1,5 km nordöst om Vallerstads kyrka. För att komma dit åker man vägen mellan Skänninge och Fornåsa. Vid Hassla svänger man in på en liten väg mot Norra Hassla. Efter ca 700 m är vi framme och kan gå den smala stigen i åkerkanten upp till stättan och in på gravfältet där Lundsgubben sägs hålla till.

Här uppe på åsen finns ett av Östergötlands märkligaste gravfält. Här står 82 resta stenar. Många av stenarna står på rad och ger gravfältet ett monumentalt och mystiskt intryck. Förutom de resta stenarna finns också flera andra gravformer, däribland ca 80 runda stensättningar. Det är inte så konstigt att människor berättat historier om platsen.

Ett urval av tidningsrubriker om Lunds backe

Lundsgubben var kanske backens rå. Det finns flera historier om honom. Han var inte alltid så god att tas med. Han kunde förvända synen på folk så att de gick vilse uppe på åsen. När Vallerstads nya kyrka byggdes hände det att han visade sig och då visste arbetarna att något skulle gå fel. Lundsgubben hade en käresta också. Hon kallas Ällebergskärringen och bodde i Älleberget i grannsocknen Varv. Man kan fortfarande se när hon tvättar kläder åt gubben – då stiger vattenångan upp över berget.

Brudklänning i Vånga i Östergötland. Avbildad av Nils Månsson Mandelgren 1846

Många av berättelserna känner vi igen från andra platser. Det är vandringssägner som försetts med lokal färg. Men det finns en berättelse som jag inte hört någon annanstans. Det är berättelsen om brudklänningen. En bondmora i Götevi brukade klä brudar och då fick hon låna en klänning av en fin dam som hon träffade uppe på åsen. Klänningen skulle lämnas tillbaka dagen efter bröllopet och en gång när moran var sjuk skickade hon sin piga istället. Och hur det gick den gången kan ni hör imorgon kväll eller läsa om i Det mörka Östergötland. Kan bara avslöja att klänningen kom att användas av många brudar och när den blev sliten syddes det barnkläder av tyget som räckte till flera generationer av gårdens barn.

Väl mött bland trolltyg och järnåldersgravar

Ann-Charlott Feldt, arkeolog

Här kan ni läsa mer om gravfältet på Lunds backe.

På Vikbolandet, på gränsen mellan Konungsunds och Östra Stenby socknar finns fornborgen Boberget. Den ligger inte bara på sockengränsen. Den ligger också på den gamla häradsgränsen mellan Björkekinds och Östkinds härader och på gränsen mellan byarna Sten och Brogsten.

Boberget sett från norr. Foto: Pål-Nils Nilsson, RAÄ (CC-BY 2.5)

Det finns cirka 143 fornborgar i Östergötland – i hela Sverige är ungefär 1200 fornborgar kända. Flera av fornborgarna har spännande och fantasieggande namn. Vad tycks om Stora och Lilla Rövarborgen, Brudberget, Drottning Ommas borg, Gullborg, Vargklevsberget och Gottorpeslott? Flera borgar, både i Östergötland och runt om i Sverige har namn som Skansberget, Murberget eller Borgberget. Där finns också fornborgar med namn som anspelar på hedniska gudar som Torsklint och Torsborgen eller där fienden har fått ge namn åt borgen som Juteberget (juten = dansken). I det sammanhanget verkar namnet Boberget ganska enkelt och vardagligt.

Fornborgarna kan ha haft flera olika funktioner. Det finns tillflyktsborgar där bygdens folk och fä kunde få skydd om fiender nalkades. En del är farledsborgar med en vidsträckt utsikt. På några håll i Östergötland kan vi ana någon form av försvars- eller bevakningslinjer, t ex längs norra Roxenstranden och i Stångådalen. Kanske fungerade de i ett större sammanhang som signallinjer med eldar som tänts om någon fara närmat sig. Andra fornborgar har varit befästa boplatser och några kanske platser för religiösa sammankomster. Många gånger har nog fornborgarna haft flera funktioner, antingen samtidigt eller vid olika tidpunkter under tidens gång.

Vallen på Boberget. Foto: Ann-Charlott Feldt, Östergötlands museum (CC-BY)

De flesta fornborgar anses vara byggda under folkvandringstid (ca 400-550 e Kr) men det är ganska få som är undersökta och daterade. Vi vet inte vem som byggde borgarna. Var det flera gårdar tillsammans, lokala stormän eller kanske kungar?

Varför satsade man stora resurser på att bygga en fornborg? Kan det bero på att samhället under folkvandringstid var inne i en omvälvande period. Ett äldre jordbrukslandskap förändrades. Två kraftiga vulkanutbrott 536 och 540 e Kr påverkade klimatet och den Justinanska pesten spreds över världen på 540-talet. Dessutom skedde omfattande folkförflyttningar. Kanske var det en större otrygghet i ett föränderligt samhälle som skapade fornborgarna.

Högt där uppe skymtar Bobergets försvarsvall. Foto: Ann-Charlott Feldt, Östergötlands museum (CC-BY)

Ikväll (26 maj 2020, kl 18.00) besöker vi fornborgen Boberget på Vikbolandet på en Natur- och Kulturguidning. Då berättar vi bl a om utgrävningarna som skedde där i början av 1900-talet.

Väl mött på Boberget!
Ann-Charlott Feldt
arkeolog

Som arkeolog har man förmånen att få arbeta runt om i vårt vackra landskap. Det är inte bara utgrävningar som vi håller på med. På ett länsmuseum som Östergötlands museum kan man också få i uppdrag att ägna sig åt olika guidningar, fornvandringar, föreläsningar m m.

I år är det jag som har lyckan att få göra många olika publika uppdrag. Dels är det femton Natur- och kulturguidningar som museet gör tillsammans med en naturguide på uppdrag av Länsstyrelsen Östergötland, dels är det några guidningar i en serie kopplad till den senaste årsboken – Det mörka Östergötland. Ni hittar alla på museets hemsida. Dessutom har museet fått ett par beställningar på föredrag och fornvandringar från hembygdsföreningar. Jättekul!

Tidigt i våras besökte vi gravfältet vid Stjärneberg för att reka inför kvällens guidning.

Ikväll (28 maj 2020, kl 18.00) kommer vi att ha en Natur- och kulturguidning på Stjärnebergs gravfält i Tryserums socken. Där, i en gammal hagmark på en lövskogsbeväxt höjd, finns ett gravfält från yngre järnåldern. Det ligger inte långt från kusten. Det är bara cirka två kilometer från den långsmala vik som leder in till Valdemarsvik. Här, på höjdens sydvästsluttning, begravde man sina döda för mellan 1000 och 1500 år sedan.

Gravfältet vid Stjärneberg innehåller cirka 60 synliga gravar. Där finns två domarringar, tio högar och tre treuddar men gravfältet domineras av de 45 stensättningarna. Stensättningar är flacka gravar där gravens form är markerad med stenar i ett eller ett fåtal lager. Flera av stensättningarna och högarna vid Stjärneberg har delvis tydliga kantkedjor och mittgrop.

Domarringarna på gravfältet består av fem respektive nio stenar. Namnet domarring kommer från en medeltida idé om att de var tingsplatser. Man trodde att det vid varje sten satt en domare. I och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Nu vet vi att domarringarna är gravar som oftast kan dateras till äldre järnålder (år 0 till 500 e Kr). Därmed kan de vara bland de äldsta gravarna på gravfältet.

Kantstenar längs ena udden på en av treuddarna.

Treuddarna är tresidiga stensättningar med insvängda sidor och långt utdragna spetsar. Det är en fornlämningstyp som kan vara svår att upptäcka då de är flacka och ofta syns bara enstaka stenar. Vid undersökningar av treuddar på andra gravfält har det visat sig att där inte funnits någon grav. Det gör att vi inte riktigt vet hur vi ska tolka dem. Kanske kan det vara någon sorts rituella platser eller kanske minnesplatser efter någon som inte är begravd på gravfältet.

Ikväll kommer vi att berätta om gravarna och om olika växter på platsen. Kanske kommer vi också att berätta om utgrävningar, rovgrävningar, dansbanebesökare och en massa annat. Välkomna!

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

Karta från Fornsök som visar gravfältet mitt i bilden.

Vägbeskrivning: Från Valdemarsvik åk Gamla riksvägen mot Skeppsgården. Ta av från Gamla riksvägen mot Skeppsgården/Tryserums kyrka. Fortsätt rakt framvid avtagsvägen mot Tryserums kyrka. Sväng vänster mot Kväddö naturreservat. Fortsätt rakt fram vid Stjärneberg i ca 85 m. Ta därefter till vänster i vägkorsningen och åk ca 250 m. Gravfältet finns då till vänster om vägen.

Koordinater: WGS84 58°6'56.9"N 16°39'28.2"E.

Sommaren lider mot sitt slut och nu har nog de flesta lämnat semesterläget och återgått till ordningen på jobb och skolor. Nu i veckan genomförde vi säsongens sista av de 15 Natur- och kulturguidningar som vi gjort på uppdrag av Länsstyrelsen. Vi avslutade med ett fint höggravfält i en fårhage – RAÄ Hov 6:1 i Klosterorlunda som ligger mellan Väderstad och Vadstena. Bra väder, trevlig och intresserad publik samt en flock med söta får förgyllde kvällen.

Natur- och kulturguidning på gravfältet vid Klosterorlunda.

På söndag är det dags för årets upplaga av Arkeologidagen runt om i hela Sverige. Arkeologidagen genomfördes första gången 1988 och sedan dess har museer, föreningar, fornbyar och många andra organisationer genomfört otaliga aktiviteter den sista söndagen i augusti varje år. Här på muséet har vi genom åren haft föreläsningar, fornvandringar och prova på-aktiviteter. Vi har besökt utgrävningar i städer och vandrat längs nästan bortglömda stigar i skogen. Vi har visat gravfält, borgar, ruiner, skelett, fynd och mycket annat.

I år ser inte Arkeologidagen riktigt ut som den brukar. Många har valt att inte ha några evenemang på grund av Covid-19. Andra har enbart digitala evenemang. Alla evenemang i hela landet hittar du här. Här på museet går vi har vi bestämt oss för att ha lite av varje. Två digitala föreläsningar – en om runstenar och en om avrättningsplatsen i Skänninge kommer att finnas på museets Youtube-kanal från och med kl på 8.00 på söndag morgon.

En rest sten på gravfältet i Högstorp

Avrättningsplatsen i Skänninge kan man också besöka på söndag, där Emma, Helén och Linnéa visar och berättar om gravar och människoöden. Vill man besöka ett gravfält från äldre järnålder kan man åka till Mjölby där jag guidar på gravfältet vid Högstorp (RAÄ Mjölby 6:1) som ligger alldeles i kanten av bebyggelsen i den sydöstra delen av Mjölby.

Vi passar också på att lansera vårt nya nummer av tidskriften Arkeologi i Östergötland som vi ger ut tillsammans med Arkeologerna (SHM) och Stiftelsen Kulturmiljövård. Det gör vi tillsammans genom tre miniföreläsningar i gästabudssalen på Löfstad slott. Föreläsningarna utgår från tre av artiklarna i tidskriften – de handlar om spännande gravar i Bådstorp, oväntade fynd under Löfstad slotts borggård och ny forskning om kolmilor.

Tidskriften Arkeologi i Östergötland. Foto Arkeologerna, SHM.

På alla våra evenemang kommer vi självklart att sälja det nya numret av tidskriften.

Hoppas vi ses på ett eller annat sätt.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog

Höga höjder mot norr.

En av veckans vackra utsikt.. Delar av domkyrkans kopparplåtstak ska nu bytas och fasadsten lagas. Därför har jag under veckan arbetat på höga höjder. Kyrkans nuvarande exteriöra utformning med ett kopparklätt säteritak med två överbyggnader härstammar från den omfattande utvändiga restaurering 1965-1967.

Under 1960-talet genomfördes alltså omfattande renoveringsarbeten på Linköpings domkyrka. Långhustaket befann sig ”för närvarande i ett bedrövligt skick”. Skiffertaket var bland annat frostskadat och hade börjat lossna på grund av rostangrepp i spikinfästningarna. Bristfällig taktäckning hade även lett till fuktskador på panel och takstolar. Av tekniska skäl var domkyrkans tak därför i behov av en ny utformning och resning.

Förslaget för en ny gestaltning av taket 1962 innebar ett försök att rekonstruera det tak som återges i Dahlbergs teckningar och kopparsticket Suecia antiqua. Att återgå till denna typ av nygotisk stil och form ska ha betraktats som en fördel. Utseendemässigt var det även ”fördelaktigt för kyrkans siluett höja det låga taket”. I ett PM undertecknat Axel Romdahl 1949 tillhörande yttrande från Riksantikvarieämbete till Kungliga Byggnadsstyrelsen, belyser Romdahl att ”taket i sin helhet torde böra erhålla den uppdelningen i två fall med vertikalt mellanled, som man ser på Dahlbergs bilder.”

//Maria Klint

Linköping 1697. Suecia Antiqua et Hodierna av Erik Dahlberg. Östergötlands museums arkiv.

Ställningar uppsatta på kyrkans nordvästra del.

Plåtslagare visar skadebild och hakfalsar, inför åtgärd.

Just nu pågår en liten arkeologisk undersökning på platserna för två torp i Sväm, strax utanför Ödeshög. Torpen har legat på Bosgårdens mark. Torplämningarna ligger i vägen för en breddning av den gamla vägen som leder till SMU:s sommarhem och en ny väg som ska leda upp till ett planerat bostadsområde.

Ett torp som ligger alldeles intill vägen finns redan på en karta från år 1726. Vi kan också se torpet på häradskartan från 1868-1877 då där finns tre byggnader utritade. Där har det dessutom fått ett namn – Ramstorp.

Karta från 1726 som visar torpet vid vägkanten. Lantmäterimyndigheten akt 05-ödj-12.

Nu har vi grävt fram grunden till en ca 11 m lång byggnad där Ramstorp en gång låg. Mellan byggnaden och vägen ligger en stenlagd gårdsplan och mitt i huset finns rester efter ett spisfundament. Undersökningen pågår och vi har hittat olika föremål som t ex keramikskärvor, fönsterglas, ett klackjärn och en liten kritpipa.

Huset vid vägen

Om man följer vägen på häradskartan, förbi Ramstorp och vidare åt nordväst, passerar man en långsmal åker på vänster sida. Den finns inte med på den äldre kartan utan har tillkommit någon gång under de nära 150 år som skiljer kartorna åt. År 2014 hittades och provundersöktes en husgrund vid arkeologiska utredningar. Den låg på en liten berghäll mitt i åkern. Både byggnadens datering och vad den använts till var okänt.

Häradskartan från 1868-1877.

Förra veckan grävde vi fram byggnadens grund och då framträdde ett tydligt spismursröse, vilket antyder att den varit en bostad. Fynd av bl a skärvor av flintgods daterar byggnaden till 1800-talet. Vår tolkning just nu är att den är samtida med den lilla åkern. Kanske har den varit bostad för en torparfamilj som brukat åkern, kanske har det varit en backstuga utan egen odlingsjord.

Huset på berghällen.

Men vilka var det som bodde på Ramstorp och i stugan på berghällen? Än så har vi inte lyckats reda ut det. Kyrkböckerna är inte särskilt hjälpsamma då prästerna inte noterat torpens namn. Kanske finns det någon hembygdsforskare som kan komma med tips och råd. Givetvis är ju drömmen att hitta ett foto från slutet av 1800-talet som visar hur husen såg ut innan de försvann in i tidens glömska.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog

Vad pågår på Vårdnäs kyrka just nu?

Under hösten pågår ett stort arbete med takspånsomläggning och tjärstrykning på Vårdnäs kyrka.

Beställare är Vist Vårdnäs pastorat och arbetet utförs av T. Ljungdahls byggnadsvård.

Som ni ser var spånen spruckna och torra. De nya spånen behandlas nu med

äkta Tornedalstjära med iblandning av kimrök. Nästa år stryks spånen igen och lanterninen kommer få sig ett lyft.

Historik

En klockstapeln stod tidigare öster om kyrkan och var vid mitten av 1700-talet i behov av att ersattas med en ny. Enligt en kunglig förordning från 1759 var det förbjudet att bygga staplar att hänga klockorna i. Klockorna skulle istället hängas i inte för höga och spetsiga kyrktorn. Vårdnäs kyrkas tornet tillkom 1765 och byggdes av den lokala byggmästaren Petter Frimodig som var känd för sina tornbyggen. Förebild för det nya tornet var Vreta klosters kyrktorn. Tornet fick stå kvar när den medeltida kyrkan revs och ersattes med en ny 1795.

Tornet har en karnisformad spåntäckt huv med åttkantig lanternin och fyra urtavlor. Lanterninen är vitmålad med svarta lyckor och illusionsmålad vit balustrad. Även lanternintaket är spåntäckt. Övriga takfall är täckta med tegel.

Vreta klosters kyrka stod som förebild när Vårdnäs kyrka byggdes. Ser ni likheterna?

Bilder från arbetets gång:

Just nu pågår en arkivsökning nere i vårt fina och nyrenoverade arkiv. Det är arkivmaterial från amanuensen och kulturhistorikern från Östergötlands museum, Sune Ljungstedt, som gås igenom. Han har bland annat inventerat stenhuggarmärken i kyrkorna runt om i länet och materialet finns hos oss Enskilda arkivet.

I detta fall letar antikvarien efter stenhuggarmärken på Vadstena klosterkyrka med avgränsning till tre fönster som nu behöver restaureras. Sune inventerade Klosterkyrkan under en pågående konservering av valven 1978–1983 och hans material är mycket intressant just nu. Märkena är noggrant uppritade i anteckningsböcker/glosböcker. I kyrkan finns omkring 2000 stenhuggarmärken och på bilden nedan visas ett urval av de han har funnit. I kommande restaurering ska Sune Ljungstedts anteckningar användas och förhoppningsvis kompletteras med fler spännande märken från 1400-talet.

Hans artikel över inventeringsarbetet på Vadstena klosterkyrka finns att läsa i Sveriges kyrkor; Vadstena klosterkyrka, s.120'

//Byggnadsantikvarie Maria Klint

Stenhuggarmärken på Vadstena klosterkyrka.

Sunes anteckningsböcker med stenhuggarmärken från Vadstena klosterkyrka.

Bodde Maja Månsdotter vid Majlyckan på Öna?

Hos heliga Birgittas moster på Aspenäs

Benfynd i Källstad

Bronsåldersmiljö med skärvstenshögar, härd och skålgropar i Vänge utanför Linköping

Kulturarvsdagen

Landeryd kyrka, tredje gången gillt.

God fortsättning

Nytt år - Nya fornvandringar

Broarp storgård i Nykil

Arkeologi på Rådhustorget i Vadstena

Götavirke i Coronatider

En hålväg över ett gammalt gravfält

Bland trolltygen på Lunds backe

Bodde man på Boberget?

Besök gravfältet vid Stjärneberg

Arkeologidagen - gravfält, avrättningar, kolmilor och ett nytt nummer av Arkeologi i Östergötland

Höga höjder i Linköping

Vilka bodde på torpen i Sväm?

Vård av Vårdnäs kyrka

Stenhuggarmärken i Vadstena klosterkyrka