Vem var Kättil Okristen? En bit av hans förmodade kranium finns Kättilstads kyrka. Var det han som gav namnet åt byn och socknen? Många platser har fått sitt namn efter någon som bott där. Ibland är det historiskt kända personer, men oftast är det den okände järnåldersbonden som först bröt mark där eller kanske torparen som fick bygga sin stuga på bondens mark på 1700-talet. I några fall finns historier kring namnets ursprung. Följ med på en resa mellan saga och historia.
Kyrkbyn Kättilstad ligger norr om sjön Striern, högt uppe på en åsrygg med en fantastisk utsikt mot Hägerstads och Tjärstads kyrkor. Strax norr om kyrkan finns ett gravfält, RAÄ 10 i Kättilstads socken. Den backiga terrängen, de höga träden och gravfältet ger platsen en uråldrig känsla. Första gången Kättilstad omnämns i skrift är i ett dokument daterat 1280 i kætilstadh.
Men vem var den Kättil som gav namn åt platsen? Det finns två olika historier. I den ena är han en jätte som byggde Kättilstads kyrka. Den andra och mest spännande historien beskriver honom istället som en hednisk jarl. Första gången Kättil dyker upp i de skrivna källorna är på 1540-talet då Olaus Petri nämner honom i sin Svenska krönika som en del av den Sverkerska kungaättens stamtavla. Där uppges att han är farfars far till kung Sverker den äldre och en okristen man.
Kung Sverker var farfar till Ingrid Ylva, Birger Jarls mor. Intressant i sammanhanget är att Valdemar Eriksson (sonsons sonson till Ingrid Ylva) hade en stor gård i Kättilstads by samt ett omfattande godsinnehav inom socknen år 1354. Kan det finnas ett korn av sanning?
På 1700-talet broderas historien ut. Olof Dalin berättar i Svea Rikes Historia från 1750 att:
"Blot Svens bror eller farbror Kettil Ochristen, Jarl öfver Kind i Östergötland, tycks därföre nu hafva frivilligt gådt in i sin hedniske Grafhög och den bebodt i tre åhr för sin död, på det ingen skulle betaga honom et lägerställe på hans Fäders vis: Så starkt war han den gamla wantron tilgifven."
Tio år senare skriver Carl Fredric Broocmans en beskrivning av Östergötland och där finns både historien om jätten och om den hedniske jarlen. Jag låter Broocman (i en lätt moderniserad version) berätta om jarlen:
"Uti kristendomens första början var kung Sverker den äldres stamfar, Ketil, jarl eller fylkeskung över Kinda. Han var så tillgiven den hedniska villfarelsen att han i hela tre år före sin död hade sitt tillhåll uti sin grav eller ättehög. Detta för att han inte ville bli förförd av umgänget med de kristna. Ketils ättehög anses ha varit där nu kyrkan står och platsen blev kallad Ketilstad efter honom. Det berättas att då ättehögen grävdes bort, för att ge en jämn plan åt kyrkan, blev Ketils och hans hustrus ben nedgrävda utmed kyrkomuren på norra sidan där jorden ännu är något upphöjd."
I Kättilstads kyrkas inventarieförteckning från år 1829 finns Kättils skallben omnämnda för första gången: ”Dessutom förvaras såsom forntida Minnesmärke ett petrificat, som blifvit funnit i jorden invid den gamla Kyrkan, då den samma raserades, och planeringen till den nya gjordes, hwilket förmenas wara reliquier af Hufvudskålen efter den ryktbara Kettil Ochristen.” Med andra ord skulle benen hittats när den nuvarande kyrkan uppfördes 1762.
I april 1911 noterade kantor Lindblom i Kättilstad en sten i sin trädgård. Med hjälp av sex mäns förenade krafter lyftes stenblocket och därunder fanns människoskelett. Kungliga Vitterhetsakademien kontaktades och Gustaf Hallström fick i uppdrag att besöka platsen. Förutom ett skelett som låg framstupa i graven fanns där inga föremål.
När gravfyndet så blev känt 1911 togs den stora gravhällen som intäkt för att man nu hittat Kättils grav. Därmed kom Kättil att få massmedias intresse och på bara ett par dagar under våren 1911 blev han rikskändis. I juni 1911 kan dock Svenska Dagbladet meddela att graven under hällen tillhörde en kvinna i 30-40 årsåldern.
Hallströms berättar i en artikel om utgrävningarna 1911 och där finns en komplettering av historien om Kättil. Han uppger att traditionen berättar att påven inte ville tillåta kyrkbygget eller alternativt inte ville tillåta invigningen av kyrkan, då det fanns en hednings grav på platsen. För att nå sitt mål lät man då flytta den dödes kvarlevor till en kulle i närheten.
Historien om Kättil återberättas då och då under hela 1900-talet i bygdebeskrivningar och tidningsartiklar. Den dyker upp i kyrkobeskrivningen från 1959. Den registreras vid fornminnesinventeringen 1980 som RAÄ 60, en Plats med tradition. Där berättas traditionen om hur namnet Kättilstad uppkommit och hur kyrkan kom till, samt att man vid grävning skall ha påträffat en huvudskål, vilken enligt sägnen skall ha tillhört Kättil Okristen. I kyrkogårdsinventeringen från 2006 berättas både jättehistorien och berättelsen om Kättil Okristen.
Hans skallben återfinns i 1982 års inventarieförteckning för Kättilstads kyrka. Denna gång dock som en kommentar till ett föremål - en skål av trä, där ”ben av hjärnskålen som enligt sägnen tillhört Kättil Okristen” förvaras. Benbitarna är delar av ett skalltak från en äldre person. Skallbenet är ovanligt tjockt och det är möjligt att det rör sig om en sjuklig förändring. Om resten av benen som en gång hittades var lika kraftiga är det inte svårt att förstå jättetraditionen.
Trots att kanske tusen år har gått sedan Kättils tid och trots att det är flera hundra år sedan han först dök upp i de skriftliga källorna, så kan vi i alla fall lugnt konstatera att han inte är bortglömd, trots att det idag finns bara två benbitar kvar. Resten av benen har med åren försvunnit. Om de har städats bort eller knyckts förtäljer inte historien. Idag ligger benbitarna i träskålen och alltsammans är försvarligt inlåst i kyrkans kassaskåp tillsammans med kyrksilver och annat smått och gott. Undrar just vad den okristne Kättil hade gillat den platsen för sin sista vila – om han någonsin har funnits och om det i så fall är hans benbitar.
Ann-Charlott Feldt, Arkeolog
