Arkeologi och byggnadsvård i Östergötland

Natten efter vernissageminglet på Linköpings slott väcktes museichefen på Slotts- och domkyrkomuseet av telefonen – Sprinklerlarmet har löst ut. Brandkåren är här. Det rinner vatten i museets bottenvåning. Kom hit!

Mitror i Slotts- och domkyrkomuseets sommarutställning.

Man fick stopp på vattnet, som kom från en sprinklerledning som brustit och dagen efter gjordes en genomgång av förödelsen. Det var golven på museets bottenvåning som blivit dränkta. Det hade forsat ut stora mängder vatten som runnit förbi receptionen och vidare ner i de gamla golvlagren i tornrummet. Golvbjälkarna från 1400-talet låg och badade i vätan och hur det stod till längre ner i golvlagren kunde vi bara gissa. Nu krävdes både snabba och välgenomtänkta insatser.

Slotts- och domkyrkomuseet fick stänga tillfälligt, innan man ens hann börja visa årets utställning om biskopsskrudar. Förvaltare, slottsarkitekt, antikvarie, och diverse experter kallades akut till möte. Statens Fastighetsverk, som förvaltar slottet, gjorde allt som stod i deras makt för att lösa det hela så snabbt det bara gick. Men ändå har det tagit tid – en dryg månad har museet tvingats hålla stängt. Men på måndag öppnar det igen!

Ett hål för sprinklern borras genom grunden från toaletten i receptionen.

Det har varit många olika specialister inblandade och det är semestertider. Det var också en mängd rent praktiska problem som måste lösas. Hur skulle man t ex kunna torka ut fukten utan att medeltida trävirke torkade för snabbt och föll sönder? Hur skulle man hitta läckan? Var löpte de gamla sprinklerledningarna? Skulle man behöva riva upp golvet i receptionen? Många frågor bollades.

Man valde att dra in två nya sprinklerledningar från ledningsstammen ute på borggården för att inte riskera att den gamla ledningen skulle gå sönder på något nytt ställe där den låg under golvet. Det behövdes tillstånd från antikvariska myndigheter för schaktning på borggården, borrning genom grundmurar och nya ledningsdragningar. Det behövdes grävmaskin, arkeolog, håltagningsfirma, rörläggare, arkitekter, sprinklerexperter, konservatorer, snickare och målare och säkert några till som jag redan glömt. Och så förstås någon som höll ihop det hela. Nu är schakten grävda, ledningarna dragna och inkopplade, vattnet påslaget igen och kvar är lite jobb för snickare och målare.

Slottet är byggt i många etapper från den allra äldsta delen som uppfördes vid mitten av 1100-talet. Under medeltiden bodde biskopen i Linköping här. Vid reformationen fick han flytta på sig och 1527 tog kungen, Gustav Vasa, över biskopens borg. Det var då det blev ett slott. De murar som vi nu borrade hål i var från två olika tider.

Ett tvärsnitt genom borggårdens kulturlager. Till vänster i bild syns hur den nedgrävda

grundläggningen sticker ut utanför murlivet.

Mot slutet av 1200-talet lät biskopen uppföra ett torn i det nya, moderna byggnadsmaterialet – tegel. Tornet var fem våningar högt med drygt 1,5 m tjocka väggar i bottenvåningen. I botten fanns två stora portar, en mot borggården och en mot domkyrkan. Från bottenvåningen kunde biskopen ta en spiraltrappa som var inbyggd i tornets sydöstra hörn ända upp till skyttevåningen, med dess kreneleringar, högst upp. Nu grävde vi ett schakt på borggården fram till tornets södra vägg och borrade ett hål genom grundläggningen för att dra in den nya sprinklerledningen.

Grundläggningen av biskopens fina tegeltorn från slutet av 1200-talet.

Det här gav oss möjligheten att se hur man grundlagt tornet när det byggdes. Först grävde man ett schakt ner genom de kulturlager som hunnit bildas på borggården under de nästan 150 år som gått sedan det första stenhuset uppfördes. Schaktet grävdes ner i det orörda gruset under kulturlagren. Det var ca 2,5 m brett och 1,2 m djupt. När det var grävt hela vägen där tornets väggar skulle muras upp fyllde man det med stenbumlingar och sand. Det blev en stadig sula att mura väggarna på. På den har sedan tornet, som utgör den östligaste delen av norra flygeln, vilat i drygt 700 år. På den tiden var borggården lägre och dagermuren (som alltså var avsedd att synas ovan mark) börjar redan 0,7 m under dagerns kullerstensbelagda borggård.

Mot det naturliga gruset under kulturlagren fanns spår efter brända stolpar. Det är de

som ser ut som mörka fläckar på bilden.

När Johan III tagit över som kung efter brodern Erik XIV lät han bl a bygga samman biskopens tegeltorn med slottets huvudlänga. Egentligen behövde han bara bygga en vägg från grunden - den södra mot inre borggården. I öster och väster fanns redan färdiga byggnader och i norr kunde han bygga vidare på en 7 m hög och stabil ringmur, uppförd under senare delen av 1400-talet. Nu fick vi även se grundläggningen från kungens bygge från runt år1590. Även här har man grävt ett schakt som man fyllt med stenbumlingar. Grundläggningen ger ett ojämnare och slarvigare intryck än den medeltida, men det kan vara en synvilla orsakad att det otal sentida ledningsschakt som grävts intill och genom grunden.

Grundläggningen av kung Johans vägg från omkring 1590.

Konstnären Sten Kauppi har komponerat och utfört den

gyllene biskopskåpan som kunde tas i bruk 2002. Den

finns till beskådande i årets utställning på slottet.

Nu är det mesta av arbetet klart. Det är bara lite snickeri och målning kvar att göra. Museet kan äntligen öppna och visa årets utställning och allt annat spännande som finns att se innanför de gamla murarna.

På måndag slår Slotts- och domkyrkomuseet upp portarna igen och inleder med en visning kl 11.00. Sedan är museet öppet varje dag 12.00-16.00 under sommarsäsongen, 10 juli -20 augusti. Dessutom har de visning varje dag kl. 11.00.

Passa på att titta på slottet. Eller kanske gå en källarvandring en sommarkväll

Det är inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju. En otäck vattenläcka och en ny pusselbit kan läggas till vår kunskap om Linköpings slott.

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Nu menar jag förstås inte den nya, moderna Storgatan i Linköping, som bara har drygt 350 år på nacken. Nej jag tänker på den ”riktiga” Storgatan. Gatan som fanns redan på 1100-talet och som det fortfarande finns kvar en liten snutt av, gömd inne i kvarteret Abboten.

Det står en bil på den gamla Storgatan. Här ses gatan

från öster och på gatans högra sida syns domkyrkans

församlingshem. Delar av byggnaden fanns redan på

1200-talet och här låg domskolan.

På 1600-talet motsvarade inte Linköpings trånga och vindlande gator vad man önskade visa upp i en residensstad. Staden skulle moderniseras och på modet var rutnätsplanen med långa raka gator och kvadratiska kvarter. På den tiden var Storgatan en viktig gata i staden och en ny sträckning behövdes. Den gamla gatan gick från landshövdingens dåvarande residens på yttre borggården uppe vid slottet, ner för backen och mynnade ut på stadens torg.

År 1651 fattades beslut om en ny stadsplan. Alla stadens borgare kanske inte var så nöjda med beslutet. De hade inte fått delta i det och det var många som drabbades; både av arbetet och av att de fick sina tomter uppstyckade. Arbetet gick långsamt framåt, trots att landshövdingen manade på och hotade med böter. Den nya Storgatan stod inte klar förrän på 1660-talet och delar av de planerade stadsplaneändringarna genomfördes inte alls. Den nya gatan drogs fram genom tomterna söder om den gamla. Den strök förbi längs torgets södra sida och vidare förbi S:t Lars kyrkogård för att leda fram till Nya Stångebro.

Stadskartan från år 1651 över Linköping visar den gamla Storgatans sträckning
mellan torget och slottet (Lantmäteristyrelsen Akt D64-1:3

På den äldsta stadskartan från år 1651 kan man se hur sträckningen av Storgatan fram till den nya bron över Stångån finns på plats. Bron stod klar redan 1646 och gatusträckningen på kartan kallades då Landzgatan. Mellan slottet och torget har Storgatan vid denna tid fortfarande kvar sin gamla sträckning. På kartan kan man också se att nya kvarter med tomter lagts ut närmast Stångån. När staden karteras på nytt, på den detaljerade kartan från 1696, finns hela den nya Storgatan med. Men inne i kvarteren mellan slottet och torget finns fortfarande den gamla gatan kvar.

På stadskartan över Linköping från 1696, som även visar de olika tomterna,

syns både den gamla och nya Storgatan (Linköpings stiftsbiblioteks samlingar).

Den västra schaktväggen i vår provgrop. Här syns de olika

gatunivåerna som mörka och ljusa ränder.

Förra hösten gjorde vi en liten arkeologisk förundersökning i kv Abboten. Vi grävde tre provgropar på innergården där restaurangen Johannes kök har sin uteservering sommartid. En av groparna placerades på platsen för den gamla Storgatan. Där fanns lager som växlade mellan sand och sandiga kulturlager ner till ett djup av nära 2 m under nuvarande markyta. De ljusa sandlagren är spår efter att man ersatt en gammal gata med en ny. Gatan har byggts på eller lagats sex eller sju gånger där vi grävde vårt schakt

En bit av ett djurben som hittades i ett lager som motsvarar den tredje gatan från botten har ¹⁴C-daterats till intervallet 1030-1190 e Kr. En rimlig datering är troligen mot slutet av tidsintervallet. Direkt under det daterade lagret fanns en tunn trähorisont som kan vara rester efter en träbroläggning i den medeltida Storgatan.

Kanske var det så här det såg längs den medeltida Storgatan. Ett myller

av folk och en blandning av stenhus och timmerhus, bodar och bostäder.

Teckning Mats Gilstring, Östergötlands museum.

Delar av den gamla Storgatan har undersökts tidigare. År 1970 schaktades stora delar av kv Apoteket (som ligger mellan kv Abboten och Stora torget) ut och då hittades bl a flera nivåer av gatans fortsättning ner mot torget, liksom en äldre något förskjuten föregångare. Där fanns även rester av bebyggelse. De undersökta lämningarna kunde delas upp i fem faser, från tidig medeltid till mitten av 1600-talet.

Ann-Charlott Feldt

Antikvarie/arkeolog

Vill ni veta mer om vad vi hittade vid den arkeologiska förundersökningen så finner ni rapporten här.

Då är det dags igen. Ett år har gått och nu är det strax sista söndagen i augusti. Med den infaller, som många nog vet, också Arkeologidagen. Evenemanget gick av stapeln första gången 1988 och sedan dess har museer, föreningar, fornbyar och många andra organisationer genomfört otaliga aktiviteter den sista söndagen i augusti varje år. Här på muséet har vi genom åren haft föreläsningar, fornvandringar och prova på-aktiviteter. Vi har besökt utgrävningar i städer och vandrat längs nästan bortglömda stigar i skogen. Vi har visat gravfält, borgar, ruiner, skelett, fynd och mycket annat.

I år har vi bestämt oss för att anordna ett litet miniseminarium på muséet. Under rubriken Bland gårdar, kloster och slott håller vi tre stycken 30-minuters föreläsningar med utgångspunkt från arkeologiska undersökningar i Linköpingområdet. Utanför föreläsningssalen visar och berättar vi om fina fynd och spännande gravar från Linköping. Där finns också ett bokbord.

I den första föreläsningen berättar Fredrik Samuelsson om undersökningarna på Åby Västergård som gjordes inför att trafikleden Ullevileden skulle byggas mellan Tornby/Ullevi och Kallerstad. Där hittades både de förväntade lämningarna från järnåldern men också en helt oväntad källare från medeltiden.

Emma Karlsson kommer att berätta om de spännande undersökningarna av Franciskanernas kloster på Hospitalstorget i Linköping. Under ett par säsonger har delar av klosterkyrkan och flera gravar från klostrets kyrkogård undersökts.

Föreläsningarna avslutas med att jag berättar om Linköpings slott – den forna biskopsgården. Det blir glimtar ur slottets 900-åriga historia där publiken får möta både kända och okända invånare och händelser från olika tider.

Datum: Söndag den 27 augusti
Tid: 10:00 - 13:00
Plats: Östergötlands museum, Wallenbergssalen
Fri entré till föreläsningar och fyndvisning.

Program:
10:00 - 12:45 Visning av fynd från Hospitalstorget i Linköping
10:30 - 11:00 Vikingatid och medeltid i Åby Västergård (föreläsning)
11:15 - 11:45 Franciskanernas kloster (föreläsning)
12:00 - 12:30 Linköpings slott (föreläsning)

Om ni inte fått nog av arkeologi för dagen, fortsätter eftermiddagen med en stadsvandring arrangerad av Arkeologerna, Statens Historiska museum med rubriken En stad reser sig ur förfallet. Vandring i spåren av 1700-talets byggboom Linköping. Läs mer om den i Arkeologidagens program. I Programmet finns också många andra spännande evenemang runt om i landet som man kan ta del av.

Väl mött på söndag!
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

I dag, den 1 december 2017, är det 450 år sedan den danske fältherren Daniel Rantzau och hans armé slog läger på domkyrkans kyrkogård i Linköping.

Daniel Rantzau, illustration utförd efter samtida

porträttbilder publicerad 1891 av U Moltke.

I augusti 1563 förklarade Danmark och Lübeck krig mot Sverige. Nordiska sjuårskriget, kom att pågå fram till 1570 och handlade ytterst om makten över Östersjön. År 1564 anfaller Erik XIV Blekinge under parollen bränna, plundra och slå ihjäl. Samma år härjas Jämtland, Härjedalen och Trondheims län.

Under 1565 anfaller svenskarna Halland och Skåne och erövrar Varberg medan danskarna bränner Gamla Lödöse. År 1566 leder den danske fältherren Daniel Rantzau ett fälttåg till Västergötland. Samma år har svenska flottan segrat till sjöss och behärskar Östersjön.

Det var på hösten 1567, mitt under det Nordiska sjuårskriget, som en dansk armé under ledning av Rantzau tar sig upp från det då danska Halmstad via Västergötland och Jönköping vidare upp längs Holaveden till Östergötland. Med sig har den danske fältherren 4000 man värvat fotfolk, ett par tusen ryttare, en tross med 900 vagnar och ett artilleri med tolv kanoner. Efter fälttåget i Östergötland drar sig den danska hären tillbaka och i februari 1568 är den tillbaka i Danmark. Bakom sig lämnar den ett ödelagt landskap med brända städer och gårdar.

Daniel Rantzaus fälttåg genom Östergötland 1567-1568.

Ur Östergötlands museums årsbok 1986.

Under hela krigståget 1567-1568 för fältherren Daniel Rantzau en dagbok. En översättning av dagboken gavs ut som årsbok 1986 på Östergötlands länsmuseum. Dagboken gör det möjligt att ganska detaljerat följa den danska härens rörelser, vilket gör den till en viktig historisk källa även om den endast är en skildring ur den ena av de stridande parternas synvinkel. Dessutom finns beskrivningar av såväl landskapet som städerna.

Den danska hären tågar från Skänninge mot Linköping den 19 november 1567. De anländer dagen efter och ser hur svenskarna drar ut ur staden med hela sin här efter att ha satt eld på den på flera ställen. Danskarna skyndade fram för att försöka rädda staden men när de nådde fram var den redan helt övertänd. Svenskarna hade dessutom rivit bron över Stångån och satt upp en bastion för att ingen skulle kunna ta sig över. Skottlossning utbröt över ån ända in i natten. Den dagen noteras i dagboken att ingen dödades men tio sårades. Läger slogs på öppna fält vid Linköping, medan svenska hären drog sig tillbaka. Dagen därpå gick man in i staden och två broar slogs över ån.

Två härar som visar sig i skyn som ett järtecken. Teckning av Joen Petri Klint (död 1608) i handskriften Om the tekn och widunder, som föregingo thet lithurgiska owäsendet. Linköpings stifts- och landsbibliotek.

Dagboken beskriver Linköping så här: Linköping ligger nästan mitt i Östergötland i ett fett och sädesrikt landskap. Den är en landsstad, men dock flyter en frisk å förbi staden. I staden finns ett biskopssäte som varit täckt med koppar. Denna kyrka brann upp med staden och var redan i full brand när vi kom framför staden. Biskopens gård, som var omgiven av höga murar, och kungens hus, hospitalet där det fattiga fanns och några andra hus låg något avsides i staden, och då vinden drev därifrån blev de stående. …

I de räddade husen och i kringliggande byar fann den danska hären stora förråd av mat, dryck och foder. Bland de varor som nämns är mjöl, öl, smör, salt och torkad fisk. Stadens borgerskap, samt kringliggande byar och gårdar brandskattades. Det visade sig dock att de som ertappades med att betala brandskatt till danskarna senare avrättades av svenskarna.

Härläger avbildat av Joen Petri Klint (död 1608) i handskriften Om the tekn och widunder, som föregingo thet lithurgiska owäsendet. Linköpings stifts- och landsbibliotek.

Eftersom att danskarna förlorat vagnar med hästskor och hästskosöm var de tvungna att ligga still en tid för att …här och där i nedbrända eldstäder inrätta smedjor och smida hästskor och söm och sko sina hästar, vilket tog några dagar… Under denna tid noteras även i dagboken att folket minskade i antal både genom att de som var ute och provianterade i omgivningarna fångades och dödades av svenskarna och genom att hären drabbades av en plötslig sjukdom som gjorde att folket blev svagare och hären mindre.

Den första december 1567 befaller Rantzau att tross och vagnar ska föras till den muromgärdade kyrkogården vid domkyrkan och att alla fångar skulle föras till biskopsgården, där falkonetter ställdes upp för att avskräcka fienden. I Linköping skulle 200 hakeskyttar, 50 ryttare och 80 sjuka ryttare stanna medan resten av hären drog vidare mot Norrköping.

Utsnitt ur 1651 års stadskarta som visar området runt domkyrkan och kyrkogårdens

bogårdsmur. Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D64-1:3.

Den 5 december återvände den danska hären till Linköping. Den låg sedan kvar här till den 9 december då en del av hären upprättade läger mellan Vreta Kloster och Kungsbro. En del av den danska hären stannade på biskopsgården medan en del gömde sig i skogen utanför staden. Dagen därpå bröt man upp från Linköping mot Kungs Norrby och därefter vidare mot Motala och Skänninge.

Det är inte känt var i Linköping som danskarna begravde sina döda. Eftersom att inga större slag stod i området utan att det istället handlade om enstaka personer som blev dödade eller avled av den sjukdom som härjade i fältlägret är det inte troligt att det rör sig om massgravar. Snarare rör det sig om en eller ett fåtal döda i varje grav. Sjukdomen som drabbade hären var kanske det som vanligen benämndes rödsot eller fältsjuka, d v s dysenteri – en sjukdom som genom blodiga diarréer orsakar uttorkning.

Men finns det då några spår kvar i Linköping efter de dramatiska dagarna i månadsskiftet november – december för 450 år sedan?

Dubbelgraven som undersöktes under Kungsgatan 2002.

Dels har vi den dubbelgrav som vi hittade i Kungsgatan och som jag berättade om här på vår blogg för nästan precis fyra år sedan. Kanske var det soldater från den danska hären som begravdes vid landsvägskanten. Men det kan lika väl vara spåret av ett dubbelmord någon velat dölja eller kanske soldater från slaget vid Stångebro 1598.

Ett annat spår efter fälttåget är de brandlager som kan finnas runt om i staden. Nu är det förstås ett problem med dessa lager. Ofta har kraftiga brandlager tolkats som rester efter den förödande stadsbranden år 1700 och svenskarnas nedbränning av Linköping 1567 är inte lika välkänd.

Ett säkrare spår är då en ombyggnad av biskopsgården som vi sett både i de historiska källmaterialet och i murverket på den medeltida länga som står med gaveln ut mot Ågatan. På längan, vars ursprung sannolikt kan dateras till 1300-talet, finns ett stort ombyggt parti närmast gatan. Det ser ut som om en bit av den södra delen rasat och återuppbyggnaden kan dateras till senare delen av 1500-talet. Dessutom finns det ett kungligt brev från år 1573 där kung Johan III beviljade 200 dagsverken för att uppsätta biskopsgården, som Erik Falk och mäster Clas besittit haver. Detta faller väl samman med en återuppbyggnad efter att både svenskar och danskar härjat i staden.

Ikväll, när vi huttrar i decemberkylan, kan vi skänka en tanke till de soldater som slagit läger uppe vid domkyrkan. Där kan det blåsa riktigt kallt.

Ann-Charlott Feldt

Antikvarie

I arkivet på Östergötlands museum finns hyllmeter efter hyllmeter med arkivkapslar fyllda av olika godsaker - om man tycker om arkiv vill säga. Här finns bl a en hel del handlingar som rör museets egen huvudbyggnad, alltifrån diskussionerna om uppförandet av ett separat museum, via arkitekttävlingen på 1930-talet, invigningen av det nya museet 1939, tillbyggnaderna 1989 och 1994 till beskrivningar av reparationer och olika tekniska installationer. Som byggnadsvårdare är det särskilt spännande med alla originalhandlingar från 1930-talet som berättar om hur man tänkte sig det nya museet, vilka material som skulle användas, rumsbeskrivningar och detaljritningar. Sedan blev ju inte allt som det beskrivits ...

Bland alla handlingar ligger en hel del tidningsartiklar som handlar om museet, både själva byggnaden och museets utställningar. En artikel har titeln LANTBRUK "MITT I STA´N". Den är intressant ur flera aspekter: den visar museibyggnaden när den bara är fem år gammal, att området runt museet då låg i Linköpings utkant, hur lantbruk bedrevs och sist men inte minst visar den en idyll i krigets Europa. Det enda man märker av det ännu pågående andra världskriget, artikeln skrevs i oktober 1944, är vedtravarna som ligger staplade vid museet. Av den korta artikeltexten framgår det att lantbruk i stadsbilden var unikt redan då.

Som tidigare nämnts invigdes museibyggnaden 1939. Den var ritad av arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdal i den rätt nya funktionalistiska arkitekturen. Linköpingsborna var förtjusta i interiören, de ljusa salarna med gott om platser att sitta ner och vila och samtala. Utsidan var däremot inte lika populär - så här skulle ju inte ett museum se ut och dessutom inte när det ligger i fonden av en av stadens paradgator.

I en av bildtexterna nämns biblioteket som ligger framför domkyrkan. Det är inte dagens biblioteksbyggnad som avses utan föregångaren, den s k Rotundan som från 1928 inrymde Stifts- och landsbiblioteket. Under några år hade Östergötlands museum en del av sina samlingar där och i dag hör byggnaden till Linköpings Stift. Rotundan ritades av arkitekt Erik Hahr som är mest känd för att som stadsarkitekt ha satt sin prägel på Västerås, men det är en helt annan stad (eller historia).

Anita Löfgren Ek
Byggnadsantikvarie

På 1520-talet skrev biskop Brask i Linköping en ekonomibok eller hushållsbok. Där har han bl a matsedlar för viktiga helgdagar. Handskriften finns på Linköpings stiftsbibliotek och har beteckningen Kh54. För snart två år sedan publicerades delar av handskriften, tillsammans med ett antal artiklar, i boken Biskop Brasks måltider. Jag har berättat om handskriften och boken här på bloggen tidigare och även berättat om biskopens påskmeny.

Kanske lagades en del av maten i det här köket som var i bruk redan när det första

stenhuset byggdes på biskopsgården vid mitten av 1100-talet.

Ett av de tillfällen under året som biskopen presenterar en matsedel för var nyårsdagen. Han gör dock tillägget att det är en matsedel som skulle användas om nyårsdagen inföll på en söndag – något den kan ha gjort år 1520. Så är ju inte fallet 498 år senare, d v s år 2018, men vi kanske inte ska vara så kinkiga. Vi kan säkert få några goda idéer inför nyårsdagen ändå. Eller varför inte fuska lite och låna några rätter från biskopens matsedel till nyårsafton – som faktiskt infaller på en söndag i år.

Nyårsdagens middagsmeny hemma hos biskopen, på biskopsborgen i Linköping (numera Linköpings slott), kanske år 1520, såg ut så här:
Först grovstek av kokött, så mycket att det räcker till ändan (av bordet) med stötta kryddor
Lummer eller villebråd med spad
Grovmat med skinka. På fatet skinka, ett stycke bringa, nyrökt fårkött och medisterkorv, ett stycke färskt kokött, ett stycke lättsaltat kokött, juver och nyrökta feta köttkorvar
Småstek, hare, rådjursstek, unghöns och järpar
Svinstek och duvor om de finns att tillgå
Äggost eller ostkaka
Gammelost med frukt

I bottenvåningen i det sydvästra hörnet av biskopsborgen

fanns bagarstugan – som också kallas Biskop Brasks kök.

På Brasks tid var det här den nyaste delen av borgen som

uppfördes under 1470-80-talen.

På kvällen åt man:
Först grovmat
Helt höns med spad
En inbakad rätt
Steken och osten

Det noteras särskilt att den första middagsrätten skulle räcka till ändan av bordet. Det är ett tydligt tecken på att inte alla rätter åts av alla vid middagsbordet. Middagsgästerna var placerade efter rang och de förnämaste personerna fick fler rätter än de som satt längst bort vid bordsänden.

Några av rätterna kan kräva sin förklaring. En av dessa är lummer. Troligen rör det sig om något som påminner om svartsoppa eller blodpudding. Med grovmat kan avses kött av storboskap t ex oxkött men kanske också stark mat. Äggost ses numera som en bohuslänsk maträtt och tillagas av mjölk, ägg, ättika och filmjölk eller gräddfil. Äggosten tillagas ofta i vackert skurna formar. Recept på äggost går lätt att googla fram på internet om någon vill försöka.

Äggostform från Falköping i Västergötland (Nordiska museet NM.0074782, CC BY-NC-ND)

De efterföljande vardagarna var menyn betydligt blygsammare med Steken och osten som en av rätterna såväl vid middagen som vid kvällsmaten.

Hoppas ni hittar inspiration och något som passar i matsedeln så hörs vi nästa år.

Gott Nytt År
Ann-Charlott Feldt
Arkelog

Under förra året handlade inläggen här på bloggen, med få undantag, om Linköping och historisk tid. Nu är det dags att bryta den trenden – åtminstone för en liten stund. Den här gången flyttar vi oss tillbaka ca 2500 år i tiden och till Valdemarsviks kommun. Och på köpet får vi oss lite sol.

År 1987 trillade ett underligt bronsföremål fram ur ett gruslass vid ett vägbygge. Det var när vägen norr om Hornsberg i Valdemarsviks kommun skulle breddas och gruset som användes som vägfyllnad kom från Kurums grustag i Tryserums socken. Föremålet var en solskiva från senare delen av bronsåldern.

Solskivan från Kurum. Foto Lasse Norr, Östergötlands museum.

När solskivan hittades kallades arkeologer till den plats där gruset kom ifrån. Där kunde det finnas fler föremål som hörde samman med solskivan. Grustaget undersöktes utan att något som kunde kopplas till fyndet hittades. Istället fann arkeologerna en stenåldersboplats som fanns där långt innan bronsålderns människor tappade eller offrade sin solskiva. På stenåldersboplatsen hittades bl a skärvor av gropkeramik och stenföremål tillverkade av Västervikskvartsit.

Soldyrkan spelade sannolikt en stor roll under bronsåldern och spåren kan ses över hela Europa. På de svenska hällristningarna finns olika sorters rundlar som troligen föreställer solar och en del är mycket lika de solskivor som påträffats. På en hällristning i Hjulatorp i Bergs socken i Småland finns t o m en rundel som är försedd med stång och kläppar och på ristningar i Brastads socken i Bohuslän finns flera solskivor avbildade, bl a en som är placerad på ett stativ. Även på hällarna i Himmelstalund utanför Norrköping finns solskivor avbildade.

För några år sedan genomfördes inventeringar efter hällristningar vid Casimirsborg i Gamleby socken. Där hittades en ristning föreställande en solvagn. Den består av en solskiva placerad på ett stativ som står på en vagn. Det är första gången den typen av ristning hittats på ostkusten. Fyndplatsen för ristningen ligger bara 25 km söder om Kurum. Läs mer om de nyfunna ristningarna i Fornvännen.

Solskivan från Kurum har tre kläppar som rasslar när man rör på den. Skivan kan dateras till perioden 600-400 f Kr, d v s mot slutet av bronsåldern, på gränsen mot järnåldern. I Sverige har man hittills hittat fyra solskivor. Ingen av dem kan kopplas till några gravar. De övriga är depåfynd, d v s de har hittats tillsammans med flera andra föremål. Kanske har de offrats.

Solskivan från Eskelhem. Foto SHM.

Den första solskivan hittades tillsammans med flera andra föremål år 1886 vid Eskelhems prästgård på Gotland. Uppgifterna om det fyndet är nästan lika knapphändiga som de som finns om solskivan från Kurum. Föremålen ska ha hittats av arbetaren Mårten Johansson vid grävning av Prästgårdens åker "liggande löst i mullen, utan att någon stensättning eller annan anordning utmärkande grafläggning förmärktes". Hela fyndet löstes in av staten för 75 kr och hamnade därefter på Historiska museet.

Förutom solskivan innehåller fyndet från Eskelhem hästutrustning med bl a delar av betsel till två hästar, olika beslag och rasselbleck. Där finns även en bältedosa och några andra föremål. Rasselbleck, som består av tunna bitar av bronsplåt som hänger löst rasslande, är vanliga under yngre bronsålder. Bältedosan, ett stort dosformat metallföremål som bars fastsatt på kvinnodräktens bälte, antyder att fyndet ska kopplas till en kvinna eller kanske en gudinna.

Då Oscar Montelius publicerade fyndet år 1887 ansåg han att det rörde sig om föremål från en helig vagn, en kultvagn med en "solskiva" som dragits av två hästar. Vagnsdetaljer saknas dock i fyndet. En annan tolkning som senare framförts är att det handlar om två ryttarbetsel och att beslagen suttit som utsmyckning på träns eller tyglar.

Ytterligare två fynd av solskiveliknande föremål har gjorts vid Härnevi prästgård. År 1902 grävdes ett dike på Prästgårdens mark och då hittades lerkruka. I den fanns vapen och prydnadsföremål i brons insydda i ett hölje av skinn. Fynden finns på Historiska museet och platsen har fått fornlämningsnummer Härnevi 69:1.

Kanske satt solskivan på tistelstången på en vagn.Teckning Johan Levin, Östergötlands museum.

Om solskivan från Kurum suttit på en vagn eller burits på en stav låter jag vara osagt. Vagnen på teckningen är en fri rekonstruktion efter en bronsåldersvagn som hittats i Dejbjerg i Danmark. Solskivan tillhör Östergötlands museums samlingar. Den har varit utställd i museets basutställning men har sedan några år fått flytta tillbaka in i museets magasin. Kanske dyker den upp igen i någon framtida utställning.

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Idag gick hela dagen i föremålens tecken. Det är konstigt hur saker sammanfaller ibland. På förmiddagen kom en kollega från Norrköpings stadsmuseum på besök. Hon var här för att se på våra fynd från Norrköpings 1600- och 1700-tal. Där, på stadsmuseet, planeras en utställning och kanske behöver dom låna in föremål från oss. Vi hade en hejdlöst trevlig förmiddag med fyndprat samtidigt som vi gick igenom alla de fyndbackar från Norrköpingsundersökningar som vi har i vårt magasin. Vi koncentrerade oss på keramik och kakel och där finns så mycket spännande.

Ett reliefkakel från 1600-talet som hittats i kv Stenhuset i Norrköping

Lagom till lunch kom nästa kollega. Den här gången var det en leverans av fyndfördelade föremål från undersökningar som arkeologerna på Arkeologikonsult gjort runt om i Östergötland. Det var trettio fyndbackar som skulle lastas in, transporteras ner i magasinet, packas upp och ställas på plats på hyllorna. Här var det fynd från alla tider och många platser. Det var stenåldersfynd från Kvillinge och Skänninge; bronsålders- och järnåldersfynd från Tingstad; mera järnåldersfynd från Kvillinge och Landeryd; vikingatida och medeltida fynd från Händelö och så flera fyndmaterial från 1600- och 1700-talets Norrköping.

Fynd som levererats av kollegorna på Arkeologikonsult.

När besökarna avtågat åt respektive håll var det dags för mera fyndhantering, men nu handlade det om administration. En liten bunt nya rapporter från Arkeologerna vid Statens historiska museer kom med posten. Varje rapport går vi igenom för att se om det hittades några föremål på undersökningen och i så fall skickar vi en blankett till Riksantikvarieämbetet där vi anhåller om, eller avstår ifrån, att få fynden fördelade till Östergötlands museum. Just nu är det fullt i de arkeologiska magasinen här hos oss och då blir mest så att vi avstår från att begära fynden.

Mats Magnusson ställer fyndbackarna på plats.

Kanske kan ni få se keramik och kakel från våra magasin i en utställning på Stadsmuseet i Norrköping framöver. Och vem vet - kanske några av fynden som kommer att visas är från de fyndmaterial som kollegan från Arkeologikonsult levererade idag.

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Nu finns den - rapporten ligger på museets hemsida.

Nu har äntligen undersökningen i kv Mässingen, Rodgagatan och Sveaparken i Norrköping rotts i hamn. Rapporten, som blev en riktig klump, kom från tryckeriet vid årsskiftet och nu finns den att läsa på museets hemsida och på Samla. Vi har berättat om undersökningen vid flera tillfällen här på bloggen, när vi grävde hösten 2014 och under rapportarbetets gång. Nu tänkte jag försöka ge en liten sammanfattning av vad vi kom fram till.

Undersökningsområdet låg norr om Motala ström i en stadsdel (Nya staden) som bebyggdes först på 1600-talet. Mängden bevarade lämningar varierade mycket över området – något som både berodde sentida störningar och hur området nyttjats sedan 1600-talet. I Sveaparken hittades i stort sett bara spår efter odling och 1870-talets parkanläggning.

Rodgagatan var kraftigt nerschaktad och uppfylld med ett nära metertjockt bärlager för att klara av tung trafik. Under bärlagret fanns de äldsta kultur- och odlingslagren kvar. Där hittade vi också nedre delen av en mindre byggnad som vi berättat om förut och som vi tolkar som en källare. Även om en golvplanka i källaren gav oss en medeltida datering tyder allt annat på att källaren ska dateras till andra hälften av 1600-talet.

Ett par diken löpte parallellt genom kv Mässingen. De hör till tiden innan
tomterna bebyggs. Det är osäkert om de grävts som tomtdiken eller om
de har med odling att göra. Placeringen stämmer inte med den tomt-
indelning som senare kan ses. Längs det östra diket fanns rester av en
gärdesgård.

Närmast Slottsgatan, i kv Mässingen, undersökte vi delar av tolv byggnader. Det var sex bostadshus, tre smedjor/verkstäder, en ekonomibyggnad med dass och två byggnader vars funktion vi inte lyckade bestämma. Sammanlagt kunde fyra-sex bebyggelsefaser urskiljas från tidigt 1600-tal till och med stenhusbebyggelsen på 1800-talet.

Innan området bebyggdes tillhörde det stadens jordar. Analyser av makrofossil i jordproverna tyder på att man odlade såväl köksväxter som kryddor och medicinalväxter redan innan man bygger några hus på tomterna. Kanske har tomterna under några år fungerat som bakgårdar och odlingslotter till bebyggelsen i kv Renströmmen mellan Slottsgatan och Motala ström. På ett liknande sätt tycks tomt 13 och 14 i kv Stiernan (där Sveaparken ingår idag) ha fungerat i ett senare skede då landshövdingen och greven von Rosen enligt 1783 års stadskarta ägde dessa och en tomt i kv Heidelberg söder om Slottsgatan.

Hus 213, med syllstensgrund och spisfundament, i den västligaste delen av under-
sökningsområdet i kv Mässingen.

När tomterna i kv Mässingen väl börjar bebyggas under 1610-1620-talen tycks man följa den tomtindelning som fortfarande går att se på kartorna från 1700-talet. Husen var knuttimrade eller byggda i skiftesverk och stod på stensyll av obearbetad natursten. Väggarna var oputsade eller möjligen lerklinade. Det fanns inga spår efter några korsvirkeshus. Kanske kan någon vägg, ut mot Slottsgatan ha varit av korsvirke, men det kunde vi inte undersöka då de väggarna ligger under dagens trottoar.

De äldsta smedje-/verkstadsbyggnaderna på den västligaste tomten (tomt 2) saknade stensyll och består istället av enkla stolpburna konstruktionen av kraftiga tegelskodda stolpar. Om byggnaderna bara var försedda med skärmtak eller om det även funnits någon form av brädväggar gick inte att se.

Tre byggnadsfaser på en bild. En ässja byggd av tegel i hus 208 tittar fram under
golvplankorna till hus 211 och i kanten finns en syllstensrad som hör till det ännu
yngre hus 210.

Byggnader med olika funktioner har avlöst varandra över tid på tomterna. På tomt 2 kan man se hur smedjan/verkstaden bytt plats med bostadshuset någon gång mot slutet av 1600-talet.

Väggkakel från Delft.

År 1719 ödeläggs Norrköping av ryska flottan och mantalslängderna visar att tomterna återbefolkas först på 1730-talet. Efter ödeläggelsen och under stora delar av det resterande 1700-talet tycks de mellersta och norra delarna av kvarteret ha nyttjats för tobaksodling. Mantalslängderna visar att tomterna vid denna tid ägdes av Mässingsbruket och det är möjligt att tobaksodlingen sköttes av brukets personal. Odlingsverksamheten och den under 1800-talet uppförda bebyggelsen har utplånat alla spår av äldre bebyggelse på tomternas bakgårdar.

Bland alla de 2099 fynden från undersökningen finns en stor mängd keramikskärvor. Här syns Norrköpings internationella influenser, både som handelsstad och som en stad med en stor invandrad befolkning. Bland krus och krukor, skålar och fat, finns en blandning av importerade stengods, fajanser och lergods liksom inhemsk och lokalt producerad keramik.

Tre olika fat med tulpanmotiv som alla tillverkats lokalt.

I kv Mässingen har vi fått se spåren efter en befolkning av strävsamt arbetande hantverkare. När mantalslängderna börjar ge lättåtkomlig information, från och med 1720-talet är det huvudsakligen anställda vid mässingsbruket som är bosatta i kvarteret. Först mot slutet av 1700-talet tycks den kopplingen försvagas. Då blir det dessutom allt fler som framstår som framstår som gamla, fattiga och sjuka, något som kan antyda att områdets status har sjunkit.

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

En fyndback med ett urval skärvor från importerad fajans.

När man får möjlighet att krypa innanför skinnet (läs panelen) på en byggnad kan mycket kunskap komma upp till ytan. Ett bra exempel på detta är gårdshuset till Gamla domprostgården. Den senare är tidigare omskriven i ett blogginlägg från januari 2017.

Stadskartan från 1898 visar Gamla domprostgården till vänster i kartbilden. Tomten är markerad med ett A.

Gamla domprostgården fotograferad våren 2017.

Domprostgårdens huvudbyggnad är ett representativt reveterat timmerhus från början av 1800-talet. Den stora byggnaden flyttades ca 35 m in på tomten i samband med att Storgatan breddades 1953. Längre in på tomten fanns även ett timrade gårdshus, en mindre byggnad i två våningar med en lägre tillbyggnad i väster.

Gårdshuset - fint men i behov av en renovering.

Den lägre tillbyggnaden innehöll bykhus och ett bostadsrum men var i mycket dåligt skick och gick inte att spara.

Under 2016 påbörjade Linköpings domkyrkopastorat en utvändig renovering av gårdshuset på Gamla domprostgården. Det visade sig att den tillbyggda delen, som var byggd i en stolpkonstruktion, var i allt för dåligt skick för att räddas. Den är dock dokumenterad och kan byggas upp igen.

Bykbasen finns kvar i gårdshuset.

På övervåningen finns denna kakelugn i senempire, ca 1850.

Både i tillbyggnaden och i gårdshuset fanns det bykbasar (tvättkar med inbyggd eldstad) där man värmde vatten och tvättade. I båda byggnadsdelarna fanns dessutom bostadsrum med eldstäder. På gårdshusets övervåning har man haft både bostad och magasin. Det har alltså fyllt många viktiga funktioner för en stor stadsgård. På kartor från sekelskiftet 1900 finns ytterligare en träbyggnad längre in på tomten.Troligen innehöll den stall och avträden (d v s dass). Denna byggnad är dessvärre riven.

När tillbyggnaden hade rivits och delar av panelen tagits bort kunde man göra flera intressanta iakttagelser. Huset har ursprungligen varit både lägre och mindre. Norr om högra dörren är byggnaden tillbyggd och den är höjd med fem stockvarv. Skalar man bort dessa tillägg så återstår det; en liten enkelstuga med en mindre krypvind. Som byggnadsantikvarie börjar man undra om stugan kan vara från tiden före domprostgården.

Byggnaden är höjd med fem stockvarv vilket gjorde att man kunde nyttja övervåningen som en bostad.

Det omålade timret visar att norra delen är tillbyggd.

I början av 1800-talet köpte landskamrer J O Hertzman fem tomter i den västra infarten till Linköping. Tomterna uppges då vara bebyggda med låg kåkbebyggelse. Han lät riva kåkbebyggelsen och sedan bebygga tomten med det fina bostadshuset i empirestil som lite senare blev domprostbostad. Kanske låg det en fullt användbar stuga inne på tomten som passade in i sammanhanget.

Delar av fasaden har haft synligt timmer som var målat med röd slamfärg.

Fasaden var målad med plastfärg i sen tid. Under fanns minst två lager gul oljefärg.

Nu är gårdshuset väl rustat för framtiden med nytt plåttak, nya uppmurade skorstenar, upplagad timmerstomme och ny fasadpanel som är målad med linoljefärg i panelens originalkulör. Om det i framtiden görs en invändig renovering finns det möjligheter att söka efter ytterligare spår som kan föra oss närmare en tidsbestämning av byggnaden och när tillbyggnaderna är utförda.

Marie Hagsten

Byggnadsantikvarie

Gårdshuset efter renovering.

Skjorstad gravfält (Tåby 4:1) vid Tåby på Vikbolandet.

Våren är i full gång och med den planeringen av sommarens olika visningar av fornlämningar och annat trevligt ute i kulturlandskapet. I planeringen ingår inte bara skrivbords- och arkivjobb. Givetvis måste man också besöka de olika platserna. Nu är det ju också den allra bästa tiden på året att se på fornlämningar, innan det blivit högt gräs och blad på träd och buskar.

Resta stenar på Lunds backe (Vallerstad 11:1) vid Hassla i Vallerstad.

Nu när fornlämningarna syns som bäst har jag passat på och att vädret varit vackert har ju bara gjort arbetet ännu trevligare. Sedan är det ju också rätt skönt att hinna gå igenom platserna i lugn och ro innan bönderna släpper ut sina djur. Jag har ganska stor respekt för kossor, men jag inser ju att utan betande djur som landskapsvårdare så hade vi inte kunnat se några fornlämningar för all växtlighet.

Järnålderslandskapet i Grävsten (Bankekind 206:1-208:1) några kilometer söder om Bankekind.

Vi kommer att göra en serie vandringar som vi kallar Det glömda Östergötland. Det är en beställning från Länsstyrelsen Östergötland, där Mattias Schönbeck spelat in filmer från sju olika gravfält i länet. Filmerna kan man se på web-tv hos Norrköpings tidningar och Corren. Det är filmerna från 2017 och 2018 som handlar om de gravfält vi kommer att visa.

En av de fina gravarna i Ringstad (Östra Eneby 121:1) strax utanför Norrköping.

Här är programmet. Det kommer också att finnas på Östergötlands museums hemsida samt i museets tryckta sommarprogram. Vi kommer dessutom att berätta lite om de olika platserna här på bloggen och på facebook inför de olika vandringarna. Då kommer det också att finnas en närmare vägbeskrivning.

Dag	Tid	Plats	Fornlämning
12 juni	18.30	Sjorstad gravfält	Tåby 2:1 och 4:1
20 juni	18.30	Lunds backe	Vallerstad 11:1
4 juli	18.30	Grävsten järnålderslandskap	Bankekind 206:1-208:1
11 juli	18.30	Ringstad gravfält och boplats	Östra Eneby 121:1
26 augusti	14.00	Gullestad gravfält (Arkeologidagen)	Östra Stenby 149:1
5 september	18.30	Nässja gravfält	Nässja 2:1
12 september	18.30	Skamby båtgravfält	Kuddby 158:1

En grav på Vikbolandets största gravfält - Gullestad (Östra Stenby 149:1).

Nässja domarring (Nässja 2:1) strax utanför Vadstena.

En svacka i marken visar platsen för en av båtgravarna vid Skamby (Kuddby 158:1) på Vikbolandet.

Ni hittar beskrivningar av fornlämningarna i Fornsök.

Vi ses väl på ett gravfält i sommar?

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Solen strålar ute och inne på kontoret börjar man fundera på utflykter och semesterresor. Men hur reste man för ett par hundra år sedan och vart for man? En plats där människor samlades under sommarsäsongen var vid hälsobrunnarna runt om i landet. Till de mer kända hör Ronneby, Loka och Ramlösa. Här i Östergötland tänker vi nog mest på Medevi och Söderköping. Men det fanns ett otal andra brunnsorter runt om i landet och länet. En del av dessa var imponerande anläggningar med badhus, hotell, brunnsvillor, brunnspaviljong, olika medicinska kurer och en egen brunnsläkare. Andra var enklare och kallades lite nedvärderande för ”bondbrunnar”.

Brunnspaviljongen som finns över källan i Drabo

En av dessa brunnar fanns i Drabo, en by i Oppeby socken i Kinda kommun, knappt två kilometer från länsgränsen mot Kalmar län. Drabo blev känd som hälsokälla i omkring år 1800 men det var först från 1871 som brunnen drevs mer organiserat genom Drabo Brunns Bolag. Då genomförde regementsläkare Appelberg en undersökning av källans vatten och det visade sig innehålla 52 olika ämnen däribland järn, svavelsyrad kalk, klorkalium och fosforsyra. Vattnet i källan ansågs vara särskilt bra mot blodbrist, magkatarr och allmän svaghet.

Källan i Drabo har troligen varit känd av befolkningen långt innan den blev en hälsobrunn. Kanske var den en gång en offerkälla. I och med brunnsbolagets bildande byggdes en brunnssalong och ett badhus på platsen. Ett par år senare tillkom ett hotell med 16 rum och några fristående hus som kallades Drabohyddor. Brunnsgäster kunde också hyra rum av de som bodde i Drabo by.

Hit färdades man kanske enklast med båt. På Kinda kanal kunde man ta sig ända ner till Björkfors och när bolaget hade bildats köptes det in en båt som trafikerade sträckan Björkfors – Drabo över sjön Björkern. En resa den vägen från Linköping tog ca 10 timmar. Man kunde också ta tåget till Överum och därifrån ta sig med hästskjuts de sista dryga 2,5 milen.

Utsikt ner mot sjön från källan.

Det var inte bara om man var sjuk som man besökte en hälsobrunn. Det var viktiga sociala mötesplatser. Där kunde man träffas och umgås med sina jämlikar från andra orter på ett otvunget sätt. Hit reste man med sina giftasvuxna döttrar och söner i hopp om att hitta en lämplig äktenskapspartner för dem. Här kunde man också knyta intressanta affärskontakter.

När brunnen i Drabo var populär vistades ett par hundra gäster där under en säsong. Säsongen var uppdelar i terminer om fyra veckor. Trots mängden gäster så blev brunnsepoken kort i Drabo. Redan 1888 lades verksamheten ner och byggnaderna såldes och flyttades därifrån. Kanske var det den långa resvägen som avskräckte. Idag finns det bara en liten paviljong över själva källan. I sluttningen ner mot sjön kan man se rester av grunderna till de byggnader som ingick i anläggningen.

Mellan brunnsområdet i sluttningen och sjön finns en liten hage med konstiga gropar. De har inget med brunnens verksamhet att göra. Det var en samfälld mark för bönderna i Drabo där de brände tjära. Den platsen har jag berättat om vid ett tidigare tillfälle här på vår blogg.

Här på kartan från 1805 finns Drabo hälsobrunn markerad i den övre delen

av kartbilden. Den lilla markplätten som har nr 108 är platsen för böndernas
tjärdalar (Lantmäteristyrelsens arkiv akt D78-8:1)

Är du nyfiken på hur det ser ut i Drabo kan du följa med mig på en visning nu på lördag (2 juni 2018). Klockan 14.00 är jag på plats och berättar mer om både brunnen och tjäran i Drabo. Visningen ingår i en serie om Östergötlands #gömdaglömda platser och kostar 50 kr.

Det går givetvis också bra att besöka platsen själv när det passar. Från Kisa åker du väg 134 mot Björkfors. Kommer du från Linköping kan du svänga vänster i Rimforsa och köra väg 674 mot Björkfors tills du möter väg 134. Sväng till höger in på väg 666 och kör genom Björkfors mot Överum. Cirka 9 km efter Björkfors svänger du vänster in på enskild väg skyltad Björkesbo 2 km. Där finns också en liten blå skylt som visar mot Drabo brunn. Kör knappt 400 m in på den slingrande grusvägen.

Koordinaterna dit är 57°59'53.5"N 16°0'56.3"E.

Vi kanske ses på lördag

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Tåby kyrkby ligger på den sydvästra delen av Vikbolandet, ca 6 km nordöst om Söderköping. Byn ligger på en flack grusås omgiven av ett öppet odlingslandskap. Landskapet är omväxlande med skogar och hagmarker på höjdstråken och bördiga lerjordar i de smala dalarna. Tåby har växt fram i en vägkorsning där vägen mellan Mem och Dagsberg korsar vägen mellan Söderköping och Östra Husby.

Området runt Tåby är mycket rikt på fornlämningar från bronsåldern och järnåldern. Här finns bl a gravfält, fornborgar, hägnader i form av stensträngar, boplatser, hålvägar, skärvstenshögar och runstenar. Från historisk tid finns dessutom by- och gårdstomter och torplämningar m m. På gravfälten finns många olika gravformer som t ex högar, rösen, stensättningar, treuddar, domarringar och resta stenar.

Gravfältet RAÄ 4 i Tåby fotograferat i april i år.

Inom Tåby socken finns flera välbevarade gravfält från järnåldern. Två fina gravfält ligger i en vacker hagmark alldeles intill Tåby samhälle, vid Kämpestad på Skjorstads ägor (RAÄ 2 och 4). Där finns lämningar från både den äldre och yngre järnåldern. Gravfälten har tillsammans över 100 synliga gravar. Hur många gravar det finns som saknar synlig markering kan vi bara gissa.Bland gravarna finns också ovanligare former som treuddar och domarringar.

En av stensättningarna på gravfältet RAÄ 2 i Tåby.

Till området ansluter omfattande hägnadssystem i form av stensträngar som på flera platser bildar fägator. Till de äldre lämningarna vid gravfälten hör också skålgropar och skärvstenshögar. Inte särskilt långt därifrån finns dessutom en gravhög från bronsåldern, som undersöktes 1926 (RAÄ 10). Fornlämningarna visar att det funnits bosättningar här sedan bronsåldern.

När man byggde ut skolan i Tåby på 1990-talet genomfördes arkeologiska undersökningar på platsen. Då hittades boplatslämningar från brons- och järnåldern och ett gravfält med ca 40 gravar från bronsåldern. Där fanns också medeltida lämningar, som en husgrund från 1200-talet och en järnframställningsplats från 1400-talet.

En gravurna från bronsåldern delvis framgrävd vid Tåby skola på 1990-talet.

Gravarna vid Tåby skola utgjordes av olika former av brandgravar. Bland gravfynden fanns bl a en vackert ornerad rakkniv, en liten bronskniv med rester av läder på handtaget och flera småsaker av brons. I flera gravar var de brända benen lagda i en lerkruka av typisk bronsålderskeramik med rabbig yta. Vill du läsa mer om undersökningen vid Tåby skola finns rapporten här.

Rakkniv från bronsåldern som hittades vid utgrävningar för Tåby skola på 1990-talet.

Blir du nyfiken på att se fornlämningarna på de två gravfälten (RAÄ 2 och 4) invid Tåby? Då har du tur. I samarbete med Länsstyrelsen Östergötland är just de gravfälten en av sju platser som visas i en serie fornvandringar under sommaren och den tidiga hösten. Den serien kallar vi Det glömda Östergötland och på Correns och NT:s hemsidor finns en samling filmer under samma rubrik som bl a berättar gravfälten.

På tisdag kväll, 12 juni 2018, kl 18.30 samlas vi väster om gravfälten, där vi kan parkera våra bilar och cyklar (koordinater till samlingsplatsen är 58°30'53.0"N 16°20'34.5"E). Därifrån går vi en tur på sammanlagt ca 2 km över gravfälten. Visningen är gratis och terrängen vi går i är ganska lätt. Vägbeskrivning finns på Östergötlands museums hemsida.

Ses vi i Tåby på tisdag?

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

Lunds backe är ett av Östergötlands märkligaste gravfält. På en långsträckt och välbetad åsrygg står 82 resta stenar. Många av stenarna står på rad och ger gravfältet ett monumentalt och mystiskt intryck. Förutom de resta stenarna finns också flera andra gravformer, däribland ca 80 runda stensättningar.

Ett urval av tidningsrubriker

Det är de resta stenarna som ger gravfältet dess unika karaktär och som säkert lockat människors fantasi i långa tider. Här finns historier om både trolltyg och traditioner. Här finns också en del av berättelsen om människorna som levde och dog i området under romersk järnålder för 1600-2000 år sedan och berättelsen om restaureringen av gravfältet på 1920-talet.

Bengt Cnattingius, från 1924 var han amanuens
på Östergötlands länsmuseum och 1933-1966

var han museets chef.

I oktober 1927 besöker museimannen Bengt Cnattingius gravfältet tillsammans med fornminnesvårdaren och godsägaren T Jacobsson. Han kan då konstatera att ett 30-tal av de resta stenarna ligger ner. Han föreslår i ett brev till Riksantikvarien att gravfältet ska rensas upp från ris och att de stenar som fallit ska resas upp igen. Detta menar han kommer att förvandla gravfältet till en imponerande sevärdhet och att det kan vara ett exempel på vilken mäktig anblick ett gravfält i ursprungligt och vårdat skick ger.

I en skadeinventering i samband med besiktningen noteras att det funnits fler resta stenar på gravfältet men att en del försvunnit i samband med odling och andra förts bort för att användas till husgrunder i trakten. Många har också ”kullstörtats av okynniga pojkar eller sprängts sönder”. Dessutom berättas att folket i trakten tidigare brukade tända majbrasor på gravfältet – en sed som upphörde på 1880-talet.

Stenarbetaren och förre livgrenadjären Otto Almén.

Cnattingius skickar med en kalkyl till Riksantikvarien, där han beräknar vad arbetet med återställning, röjning, kartering och fotodokumentation kan komma att kosta. Kostnaden för hela jobbet beräknades till 325 kr plus resekostnader. I museets arkiv finns bilder från restaureringen och rapporten från undersökningar som gjordes samtidigt.

Stenarbetaren och förre livgrenadjären Otto Almén i Götevi fick i uppdrag att resa 20 av de kullfallna stenarna och rikta ett par andra. För arbetet fick han 10 kr per sten. I arbetet ingick att gräva ner till frostfritt djup och att skaffa fram kilstenar som skulle stötta stenen som restes samt att röja bort ris runt stenarna.

Stenarna som skulle resas märktes ut med käppar och restes sedan med hjälp av

stubbrytaren som syns i bakgrunden

Vid restaureringen stötte man på och undersökte två gravar. Det var två brandgravar där de brända benen lagts innanför kantställda stenar. I den ena graven hittades brända ben och bitar av en hartstätning som visade att benen antagligen legat i en hartstätad näverask. Den andra graven innehöll förutom ben också ett bronsbleck och en benkam. Fynden från undersökningen finns på Historiska museet men i Östergötlands museums samlingar finns också ett fynd från Lunds backe. Det är en liten sländtrissa som skänktes till museet av fornforskaren C F Nordensköld någon gång under senare delen av 1800-talet. Var och hur den hittades på Lunds backe vet vi inget om idag.

En lutande sten som rätades upp.

Blir du nyfiken och vill veta mer om Lunds backe?

På onsdag 20 juni 2018, kl 18.30, berättar jag om gravfältet på plats på Lunds backe. Passa på att ta med fikakorg om vädret tillåter. Visningen är gratis och ingår i en serie med visningar som genomförs i samarbete med Länsstyrelsen Östergötland under rubriken Det glömda Östergötland

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Vägbeskrivning:

Lunds backe ligger vid Hassla längs vägen mellan Skänninge och Fornåsa. Kör väg 1006 mellan Skänninge och Fornåsa. Vid Hassla är det skyltat mot Lunds backe med en blå fornlämningsskylt. Följ skyltningen fram till mötesplatsen ca 700 m in på grusvägen. Det är trångt på parkeringen så tänk på att samåka om det är möjligt.

Koordinat till samlingsplatsen: 58°26'0.3"N 15°9'4.7"E

Den fina fornlämningsmiljön vid Grävsten.

Att vildsvin kan ställa till det ute i landskapet är väl ingen nyhet för de flesta. Vanligen tänker man på trafikolyckor eller uppbökade trädgårdar, fotbollsplaner och grödor. Vildsvinen har under senare år blivit ett allt vanligare inslag i naturen och det ökade antalet har också inneburit fler skador orsakade av vildsvin. Men det är inte bara naturen som kan råka illa ut, även fornlämningar kan skadas av grisarnas framfart.

För ett par månader sedan besökte jag det fina fornlämningsområdet vid Grävsten i Bankekinds socken, ett par mil sydöst om Linköping. Här hade grisarna gått loss på gamla stubbar där det antagligen fanns något gott som de ville komma åt. Tyvärr var det inte bara de gamla stubbarna som strök med av djurens framfart. Även en del av fornlämningarna hade fått påhälsning av grisarnas effektiva trynen.

Här har grisarna hittat något gott bland skärvstenarna.

Jag var egentligen inte alls där för att titta på spår efter vildsvin. Mitt uppdrag var att planera en fornvandring i det välbevarade äldre järnålderslandskapet. Öster om Grävstens gård finns ett sammanhängande område med lämningar från romersk järnålder och folkvandringstid. Det består bl a av fyra gravfält, spridda stensättningar, fossila åkerytor, stensträngar och boplatser. Här finns också en fornborg.

En bekymrad markägare tittar på spåren efter grisarnas framfart.

Nu blev det en kombinerad planering av fornvandring och skadebesiktning av vildsvinsskadorna. Det visade sig bl a att grisarna hade bökat runt på ett av gravfälten och i en av skadorna fanns kol och brända ben. De hade m a o grävt upp en grav. De hade också varit på en skärvstenssamling invid ett större stenblock och bökat mitt i en fägata.

Vildsvinsskadad grav på gravfältet RAÄ 207 i Bankekinds socken.

I höst kommer vi att undersöka de skadade fornlämningarna och snygga upp efter grisarnas besök. Men innan dess ska vi ha vår fornvandring. Den kommer att ske redan imorgon kväll (onsdagen 4 juli 2018) med start kl 18.30. Då samlas vi vid ladugården på Grävstens gård. Vi kommer att gå ca 2,5 km i bitvis kuperad och stenig terräng.

Passa på att ta med fika och njut av den fina miljön. Fornvandringen ingår i serien Det glömda Östergötland som genomförs i samarbete med Länsstyrelsen Östergötland och är gratis.

Vi möts i järnåldern

Ann-Charlott Feldt Arkeolog

Vägbeskrivning:

Åk väg 35 mellan Linköping och Åtvidaberg. Sväng in på väg 749 mot Björsäter ca 2 km söder om Bankekind. Efter ca 600 m ta till höger mot Björsäter in på väg 750. Härifrån är det skyltat med fornlämningsskylt till Grävsten. Vi samlas på Grävstens ladugårdsplan.

Koordinat till samlingsplatsen 58°21'5.4"N 15°53'35.1"E. Lägg in koordinaterna i Google Maps. Klicka på vägbeskrivning och skriv in varifrån du startar resan.

Ibland är det inte så lätt att veta vad det är man visar och berättar om som arkeolog. Vi försöker förklara hur det såg ut på en plats för många hundra (eller kanske flera tusen) år sedan. Men hur många har varit och pillat på fornlämningarna under alla dessa år? Och vad har dom egentligen gjort som förändrat lämningarnas utseende?

Ibland är det klart och tydligt att någon varit där. Kanske har man grävt in en jordkällare i en gravhög eller så har graven fått besök av en skattsökare som grävt sig ner mitt i den. Ibland försvinner delar av gravar för att användas som grusfyllning. Och så har vi ju naturen som gör sitt för att ställa till det för oss när vi ska tolka hur en fornlämning ursprungligen sett ut. Trädrötter, rotvältor, grävlingar och vildsvin kan röra till det ganska ordentligt.

En av ekergravarna på Ringstad.

På onsdag kväll (11 juli 2018, kl 18.30) ska jag visa det fina gravfältet i Ringstad strax nord-nordväst om Norrköping. Delar av gravfältet undersöktes av Arthur Nordén under åren 1926-1928. Det var också Nordén som inventerade och karterade lämningarna – både gravarna och husgrunderna som finns intill. Husgrunderna undersökte han tillsammans med Bror Schnittger några år före gravfältsundersökningarna.

Det var inte första gången gravfältet undersöktes. Åren 1913 och 1915 undersökte arkeologen och senare professorn Nils Åberg sex av gravarna vid Ringstad. Alla gravar som undersöktes av Åberg och Nordén återställdes efter undersökningarna. Men något hade hänt där redan innan undersökningarna på 1900-talet.

År 1855 flyttar i riksdagsmannen Carl Lönnberg och hans hustru författaren Mathilda Lönnberg till Ringstad. I sina skrifter skildrade hon ofta det forntida och samtida svenska folklivet. Även mannen hade ett intresse för forntiden. Det visar sig, när man läser Arthur Nordéns verk om Östergötlands Järnålder, att Lönnbergs intresse särskilt var riktat mot gravarna vid Ringstad. Han ville ”förhjälpa dessa fornminnen till sin rätt”.

Författaren Mathilda Lönnberg

Riksdagsman Carl Lönnberg

Nordén konstaterar att han vid sina undersökningar på gravfältet kunde se hur Carl Lönnberg hade lyft upp och frilagt stenar som var övertorvade i flera av de större stensättningarna. Nordén bedömde dock att Lönnberg inte förändrat gravarnas utformning. Det gäller särskilt de intressanta ekergravarna som finns på gravfältet.

Oftast hade gravgömmorna under stensättningarna klarat sig från åverkan men i vissa fall hade Lönnberg grävt ner kompost i gravar, för att kunna försköna gravfältet med plantering av, i hans tycke, lämpliga träd och buskar. Bland annat planterade han lind, kastanj, bok och vildrosor där.

Vildros

Man kan än idag nästan känna Noréns frustration när han konstaterar att skadegörelsen i och med planteringen på vissa av gravarna var så allvarlig att all undersökning av gravarna var omöjliggjord.

När vi besöker gravfältet vid Ringstad nära 100 år efter Noréns undersökningar får vi lita på hans beskrivningar av vad som skett på platsen och hur gravarnas utformning påverkats. De speciella ekergravarna har få paralleller i Götalandskapen men väl i Mälardalen. Men vi kan också fundera på vad som hänt under den långa tiden mellan gravarnas tillkomst på 200-600-talen och Lönnbergs förskönande verksamhet under senare delen av 1800-talet.

Kung Harald Hildetand kör in i striden för att få dö ärofullt. Illustration av

Hugo Hamilton, som ingår i Teckningar ur Skandinaviens Äldre Historia.

Kanske var det här i närheten som, det i den isländska saga-litteraturen omtalade, slaget vid Bråvalla stod på 700-talet. Det var då danernas kung, den åldrige Harald Hildetand ställde till med krig mot Svearnas kung Sigurd Ring bara för att slippa dö av ålderdom hemma i sin säng. Åtminstone är det så de betydligt yngre uppteckningarna berättar historien.

Ses vi i Ringstad?

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Vägbeskrivning:

Ringstad ligger alldeles bredvid gamla väg 51 (Finspångsvägen) strax utanför Norrköping. Åk gamla E4:an/Riksvägen i kanten av Norrköping. Efter Himmelstadlund om du kommer söder ifrån (eller efter rondellen vid Stockholmsvägen om du kommer norrifrån) svänger du av mot Finspång. Kör Finspångsvägen i ca 5 km och sväng sedan vänster mot Knivberga och Hillerstad strax efter Ringstad gård. Efter ca 200 m är du framme. Vi samlas vid gravfältets södra ände, strax norr om nuvarande Ringstad gård.

Koordinat till samlingsplatsen: 58°37'41.4"N 16°6'34.9"E

Visningen sker i samarbete med Länsstyrelsen Östergötland och är gratis.

På söndag den 26 augusti är det dags för årets upplaga av arkeologidagen och som vanligt är det ett digert program med olika evenemang att välja och vraka bland runt om i landet. Här hos oss på museet har vi valt att göra två programpunkter.

Gravfältet i Gullestad på Vikbolandet.

På eftermiddagen visar vi Vikbolandets största gravfält som ligger i Gullestad i Östra Stenby socken. Där finns minst 265 gravar och gravfältet har använts i kanske mer än 1600 år, från slutet av bronsåldern till slutet av vikingatiden. Vi berättar om livet och döden under den långa tid som gravfältet användes. Vi samlas kl 15.00 vid den stora ladugården som ligger i vägkröken på Gullestad 8 och vi kommer att gå ca 1 km i kuperad och stenig terräng.

Hällristning i Gärstad.

På kvällen är det dags att uppleva hur hällristningarna får liv när vi ser på dem i släpljus. Då visar vi hällristningarna vid Gärstad i Linköping i sensommarskymningen. På de släta hällarna vid Gärstad by, på vägen mot Ekängen, finns flera fina ristningar. Vi berättar också om bronsåldern – hällristarnas tid. När skymningen tilltar framträder ristningarna tydligt i släpljuset från en stark ficklampa. Ta med en egen ficklampa och prova själv. Vi ses vid ristningarna kl 20.30. Visningen kommer att ske på kuperad hällmark och vi kommer även att gå i kanten av en åker en sträcka på ca 600 m.

När jag skrev ihop den här texten började jag fundera på vad vi gjort på Arkeologidagen förut om åren. Arkeologidagen har funnits sedan 1988 och firar alltså 30 år i år. Det är alltid sista söndagen i augusti och det brukar finnas olika evenemang i hela landet. Här på museet har vi varit med sedan start och vi har visat gravar och boplatser, utgrävningar, kloster och kyrkor, slott och borgar, skelett och föremål, pestgravar och en galgbacke och säkert en massa annat. Barn har fått prova på att vara arkeologer och de har fått prova historiska dräkter. Vi har sålt arkeologiböcker och några år har vi haft föredrag på museet.

När jag tänker på allt vi gjort vill jag ju visa lite också. Så här kommer en kavalkad med bilder från ett litet urval av alla våra evenemang de senaste 14 åren.

Enkla vägbeskrivningar till Gullestad och Gärstad hittar du efter bilderna i slutet av det här blogginlägget.

Vi ses i Gullestad och Gärstad på söndag!

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Arkeologen visar hur man malde mjöl i Kallerstad, Linköping 2004.

2005 visade vi utgrävningen på Galgbacken i Vadstena.

2006 regnade det på oss i Hästholmen.

Gravarna vid S:t Larskyrkan i Linköping väckte intresse 2007.

Älvestad kyrka undersöktes efter branden och 2008 visades spår efter en äldre kyrka.

2009 var det dags att visa utgrävningen av ett gravfält vid Sturefors.

Vi besökte en plats som pekats ut som pestgravar i Horn socken 2013.

Fynden och utgrävningen i kv Mässingen i Norrköping visades 2014.

På Hospitalstorget i Linköping grävde vi delar av Franciskanerklostret och det visades 2016.

Vägbeskrivning till Gullestad: Från Norrköping åker du väg 209 mot Östra Husby och Arkösund. Efter ca 16 km sväng vänster mot Järstad och Ö Stenby in på väg 886. Efter 1,5 km sväng höger in på väg 888 mot Ållonö. Fortsätt förbi avtagsvägen mot Ållonö och kör ytterligare 2, 7 km fram till Gullestad 8. När vi åker hit följer vi INTE skyltarna som leder till gravfältet. Istället samlas vi vid den stora ladugården som ligger med gaveln mot vägen i kurvan vid Gullestad.

Koordinat till samlingsplatsen är 58°37'13.5"N 16°27'48.6"E, lägg in koordinaterna i Google Maps. Klicka på vägbeskrivning och skriv in varifrån du startar resan.

Vägbeskrivning till hällristningarna i Gärstad:Åk Kallerstadsleden ut från Linköping. I Gumpekullarondellen välj väg mot Ekängen. Åk rakt fram i nästa rondell och fortsätt ca 1,2 km. Cykla gärna då det kan vara trångt att parkera. Man kan även ta Buss nr 507 mot Roxtuna (och Ekängen) och gå av vid hållplatsen ”Gärstad”.

Nu känns det verkligen att sommaren börjar lida mot sitt slut. Det är dags för den sista av de tolv fornvandringar som planerades tidigt i våras. Imorgon kväll (onsdag 12 september 2018) ses vi vid Skamby gravfält på Vikbolandet kl 18.30. Vägbeskrivning och koordinater finns längst ner.

Svackorna i marken visar var båtgravarna finns tidigt på våren 2018.

Det är ett alldeles speciellt gravfält som inte liknar några andra vi har här i Östergötland. I flera av gravarna har man begravt de döda i båtar. Det finns ett tiotal gravar på gravfältet som troligen alla är båtgravar och dessutom finns där 13 runda stensättningar. Båtgravarna hör hemma i vendeltid (ca 550-800 e Kr) och vikingatid (ca 800-1050 e Kr)

Det finns ett par gravfält till i Östergötland där några av gravarna troligen är båtgravar. Det är ett gravfält vid Malm (RAÄ 1) i Styrstad socken med tre och Solberga gravfält (RAÄ 30) i Mjölby socken med två stensättningar med båtformiga insänkningar. Båtgravar är vanligare i Uppland och Västmanland samt i Norge – även om dom egentligen aldrig är särskilt vanliga.

Av Peulle - Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=54937245

Osebergsskeppet (Av Peulle - Eget arbete, CC BY-SA 4.0)

Den mest kända båtgraven är väl Osebergsskeppet som hittades 1903 i en gravhög på Osebergs gård, strax norr om Tönsberg vid Oslofjorden och där skeppet och gravfynden finns utställda i Vikingskipshuset på Bygdøy i Oslo. Även om inte båtgravarna i Skamby har innehållit vikingaskepp av samma storlek som Osebergsskeppet eller med lika imponerande fynd så finns det ändå mycket att berätta om gravfältet.

En av gravarna grävdes ut vid en forskningsgrävning 2005. Undersökningen leddes av Martin Rundqvist, som varit gästbloggare här på vår blogg och då berättat om sina projekt på borgarna på Stensö (2014 och 2015), Landsjö (2014 och 2015), Ulvåsa och Skällvik. Martin har också inventerat åkermarken runt gravfältet i Skamby och gjort intressanta fynd från många olika tider.

Graven som undersöktes 2005 innehöll rester efter en båt som varit 5 m lång och ca 1,7 m bred. Här har det inte legat någon stor gravhög över båten och det har gjort att allt organiskt material (t ex trä, och textil) förmultnat. Kvar av själva båten fanns endast rostfläckar och båtnitar. Men även om båten inte var mycket att skryta med så hittades ett fynd som fick arkeologerna att hoppa av glädje - 23 välbevarade spelpjäser i bärnsten. Det fanns även en del andra fynd som delar av hästutrustning, en röd glaspärla, en brynsten samt delar av en mindre järnkniv.

Spelpjäser av bärnsten.

Vill ni veta mer om båtgravar och Skamby? Häng med på vandringen imorgon kväll. Det går också att ladda mer Martins rapport från undersökningen 2005.

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog

Vägbeskrivning: Från Norrköping åker du väg 209 mot Arkösund. Efter ca 10 km sväng höger in på väg 855 mot Stegeborg. Vid Kuddby sväng först höger in på väg 843 och sedan vänster i på väg 857 mot Stegeborg. Följ vägen i ca 4 km fram till Skamby gravfält. Gravfältet ligger på höger sida om vägen strax efter Skamby by och är skyltat.

Koordinat till samlingsplatsen är 58°30'50.3"N 16°31'25.4"E, lägg in koordinaterna i Google Maps. Klicka på vägbeskrivning och skriv in varifrån du startar resan.

Nu när det börjar lida mot jul, och år 2018 börjar gå mot sitt slut, så är det kanske många som blickar framåt inför vad som komma skall under 2019. Men vi, några arkeologer på Östergötlands museum, blickar inte bara framåt utan även en hel del bakåt på de grävningar som har gjorts under hösten inför det planerade ostlänksprojektet. Efter det utförda fältarbetet följer nämligen en hel del fortsatt arbete inne på museet när allt material ska bearbetas, tolkas, diskuteras och registreras och rapporter ska skrivas för att förmedla de resultat som har uppnåtts. Tiden för de stålhätte- och spiktrampsklädda fötterna grundade i den östgötska leran är för nu förbi, men mentalt är vi fortfarande där på åker- och skogsmarkerna för att sammanfatta vad vi har stött på under markytan.

Schaktning pågår för att komma ner under matjorden.

Vad är det då som har undersökts? Och vad är det som har hittats? Jo, stora områden har utretts öst och nordöst om Linköping inför den planerade tågsträckningen genom att utspridda schakt har dragits i syfte att lokalisera nya, eventuella fornlämningar. Dessa ”titthål” har resulterat i olika fynd som kan berätta om hur människor förr har använt platserna och vad det i sin tur har efterlämnat för material.

En hel del spridda boplatsindikerande lämningar har hittats i form av bland annat härdar, stolphål, gropar, kokgropar men också gravar. Fyndmaterialet består av mestadels kvarts, keramik, flinta, malsten i form av gnidkvarn med både underliggare och löpare, ytterligare löpare på andra ställen och ben, för att nämnda några. Ibland har vissa av lämningarna och fynden dykt upp tillsammans, eller i större mängd, och bildat ett sammanhang – och det är dessa sammanhang som kan vara extra intressanta att fortsätta undersöka vidare i senare skede. Exempel på sådana sammanhang är en härd (se bild nedan) som framkom ett par, tre decimeter under mark i närområdet till en registrerad grav (stensättning) och rester efter stensträng. Den redan registrerade graven och stensträngen är lämningar från troligtvis yngre bronsålder/äldre järnålder. Vi inväntar resultatet av dateringsanalys av träkol från härden, tillsammans med andra anläggningar som ska dateras, för att få veta mer.

Härden med mycket sönderbränd, skärvig och sotig sten

och små rester av bränt trä i form av träkol och sot.

Det är inte bara under mark nya fynd görs inom undersökningsområdet. Mitt på den ovan nämnda registrerade graven hittades en hällristning i form av skålgrop (se bild nedan), inknackad uppepå berg i dagen som omslöts av gravens ditlagda stenar. Skålgropar brukar vanligtvis dateras till bronsålder.

Skålgrop i vackert släpande skymningsljus

Ett annat intressant område som vi har skrivit om på vår Facebooksida under hösten när det upptäcktes är två fina gravar bestående av flacka stensättningar. Stensättningarna har också en tydlig kantkedja som omsluter stensättningen. Gravarna framkom i närheten av ett redan registrerat gravfält med liknande gravar.

De två stensättningarna som ligger precis intill varandra i bildens mitt

Avslutningsvis har även en hel del av stenmaterialet kvarts hittats – både i form av restmaterial efter att det har arbetats med kvartsen i syfte för att få fram användbara redskap, samt i form av enstaka bearbetade redskap. En hel del av dessa har varit upplöjda och omrörda av senare tids odling på åkermarkerna, men det har också framkommit slagen kvarts på djupare nivåer i marken som i vissa fall kan indikera ett mer eller mindre ursprungligt läge för materialet. I vilket fall kan koncentrationer av dessa, på ytan eller djupare ned, vara en indikation på att det har varit någon typ av aktivitetsplats under förhistorien som i ett senare skede kan undersökas mer i detalj.

Med det önskar vi från Arkeologi och byggnadsvård på Östergötlands museum en God jul och god fortsättning!

Linnéa Hernqvist

Arkeolog

Nu stökas det för fullt på Löfstad slotts borggård. Det är dags för slottet att få en fungerande dränering så att det inte rinner in vatten i källaren. Museets arkeologer är på plats. Redan i höstas grävdes för dränering inne på borggården men då var det ett ganska grunt schakt längs muren åt öster. Nu är det dags för dränering av själva slottet – och det är en betydligt besvärligare historia.

Framför slottet, ca 1,5 m under mark, dök en källare upp.

Under slottet finns källare som går ända ner till berggrunden och berget är inte på något sätt jämnt och slätt, utan går upp och ner lite hur som helst. På berggrunden hamnar allt det regnvatten som sipprar ner genom borggårdens gruslager. Vattnet följer sedan berget och rinner på flera ställen genom slottets murar och in i källarna. Det ska vi nu sätta stopp för.

Vi startade vårens arbete förra veckan med att gräva oss ner längs fasaden till höger om slottets entré. Ganska snart stötte vi på en utfyllnad med stora stenar under ett tjockt lager lera. Leran var lagd där för att hindra gårdens grus från att försvinna ner mellan stenarna. När vi började gräva bort stenarna dök det plötsligt upp murar! Vi hade hittat en källare som vi inte kände till sedan tidigare.

Källaren ligger direkt mot slottets grundmurar men utanför slottsfasaden. Det finns en liten, delvis igenmurad dörröppning som lett in till de andra källarna som ligger under själva slottet. Vår ”nya” källare är tre meter bred och minst sju meter lång. Den har haft ett tunnvälvt tak men valvet har knäckts vid något tillfälle och källaren har fyllts upp med grus och stora stenar. Det finns bara rester kvar av valvet längs med källarens långsidor.

Källaren har byggts mot slottets grundmur och en dörröppning med

tegelomfattning leder in i slottets källare.

Vi hittade ingen tydlig golvnivå i vår ”nya” källare. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur ojämna de jordgolv som finns i källarna under slottet ser ut. Där finns det inte heller några prydliga stenlagda, eller ens plana, golvytor och dessutom sticker berggrunden upp här och där genom jordgolven

Dörröppningen, som här ses från källaren under slottet, var igenmurad

i sin nedre del medan den övre bara var fylld med sten.

Nu fortsätter arbetet med att dokumentera källaren. Igår genomfördes en 3D-fotografering. Nästa vecka ska vi titta närmare på hur den är byggd mot slottets källarmurar. Är den byggd samtidigt som slottet eller är det något som byggts till i efterhand? Vi kommer också att samla in murbruksprover som kanske kan sätta in den i slottets byggnadskronologi. Vår arbetshypotes just nu är att den tillhör en mycket tidig tillbyggnad som sker redan innan slottet är färdigbyggt, vid mitten av 1600-talet.

Vår "nya" källare har 3D-fotograferats och till höger i bild ses väggen

ut mot borggården och en del av valvet.

Är ni nyfikna på källaren som vi hittat? Då har ni en chans att få en skymt av den i helgen då Löfstad slott och handelsträdgård har Våröppning. Så snart vi är klara med dokumentationen och dräneringen är på plats under nästa vecka, täcker vi över den igen och återställer borggården. Så passa på att göra en utflykt till Löfstad i helgen.

Vi kanske ses på Löfstad i helgen

Ann-Charlott Feldt
arkeolog

En vattenläcka gav en ny pusselbit på Linköpings slott

Hittar du till Storgatan?

Arkeologidagen - Bland gårdar, kloster och slott

För 450 år sedan – Danskt härläger på domkyrkans kyrkogård

Arkivfynd

Nyårsmeny – förslag från biskop Brask

En sol från bronsåldern

En fyndrik dag på museet

Rapporterat och klart från Mässingsbrukets tomter i Norrköping

Renovering ger kunskap – Vi kryper innanför skinnet på husen

Besök ett gravfält i sommar!

Drabo – sommarnöje för 150 år sedan

Tåby – en spännande plats på forntiden

82 resta stenar på Lunds backe

Spår av grisar vid Grävsten

Många har petat i gravarna i Ringstad

Bland gravar och hällristningar på Arkeologidagen

Sommarens sista fornvandring – Skamby

En tillbakablick på hösten 2018 med grävningar inför Ostlänken

Vad gömmer sig under Löfstad slotts borggård?